steelman.blogg.se

Den 30:e oktober i Nådens år 1611, avlider Karl IX stilla i sin bädd på Nyköpingshus. Han hade under de två sista åren av sitt liv drabbats av hjärnblödningar som kraftig nedsatt hans talförmåga och kroppsliga rörlighet. Makten hade under dessa år alltså allt mer förskjutits över till sonen.

När han dör – 61 år gammal – är hela hans rike i fara. Danskarna hade intagit Kalmar och gjorde försök att tränga in i landet från flera håll samtidigt. Vid rikets östra gräns pågick ett segdraget krig med Ryssland. Som om inte det var nog så hotade krig med Polen, samt inbördesstrider i Norrland och Dalarna.

Den svenska armén var ur stånd att avancera och förde ett defensivt försvarskrig då man med sina enkla bondehärar inte förmådde stå emot de tränade legoarméer som ställdes emot dem.

Rikets finanser var katastrofala och inom kyrkan och borgerskapet sjöd missnöjet. De militära resurserna var förbrukade. Landet var nära en katastrof och därtill dör alltså kungen, samtidigt som tvister uppstår om det lagliga arvsrätten till kronan.

Axel Oxenstierna, som 1611 var rådets ledare, endast 28 år gammal och med stort inflytande över änkedrottningen och den unge kungen, skrev i ett brev, daterat 1612, till änkedrottningen: ”nu uthi 52 åhr (har riket haft krig). Livland är öde, Finland fördärvat och mångenständes öde…Småland, Öland och Västergötland, somt av fienden utbränt, somt i fiendens händer. Det andra, som över är, måste ock förvänta fiendens anfall dagligen.”

Vad skulle man göra? Gustav Adolf var visserligen prins, men ännu icke kung. Därtill hade han många motståndare.

Missnöjet mot hertig Karls maktövertagande hade länge sjudit på kontinenten. I Polen satt ännu Sigismund och han hade ju lagligen ärvt riket en gång, men sedan genom krig, förlorat det. Sigismund var ju Gustav Adolfs kusin – äldste sonen till Johan III och Katarina Jagellonica, född på Gripsholms slott – borde inte han få tillbaka riket nu? Och hur var det med hertig Johan av Östergötland? Borde inte han falla på plats före Gustav Adolf, som dessutom var för ung! Man kunde inte ha en 16 årig regent. Han måste vara minst 18 år och då bara medregent – inte ensam om makten.

Hindren var många och under två månader stod Sverige utan ledare och det mitt i den värsta orostid som landet sett sedan slutet av sju års kriget.^* Vad skulle hända?

Landet kom under dessa två månader att ”styras” av hertig Johan, även om det mer var en skrivelse på papper än en realitet. På Nyköpings riksdag, i slutet av december 1611, red Johan in med en hird på 300 knektar.

Att han skulle bli kung trodde han nog inte själv på. Det stora pådraget var mer en försäkring mot att han skulle bli helt blåst på konfekten, än ett allvarligt försök att ta kronan – som han en gång redan avstått från – av Gustav Adolf.

Efter sega förhandlingar, där hertig Johan fick avstå från sina krav på hela Finland, fick han tillslut nöja sig med att behålla sitt Östergötland samt  Vartofta, Gudhem, Frökinds och Vilske härad i Västergötland.

När detta var klubbat, avsvor sig hertig Johan ännu en gång alla anspråk på Sveriges tron och slutligen blev då Gustav Adolf kung. Hans kungatitel blev det något omständliga: ”Sveriges, Götes och Vendes utvalde konung och arvfurste, storfurste till Finland, hertig uti Estland och Vestmanland.”

Som alla kungar före och efter sig, tog han också fram valspråk – inte mindre än tre stycken! Dessa löd:

Min Gud och de segerrika vapnen

Gud med oss

Man kan ana en varm religiositet bakom dessa valspråk som kom att följa Gustav Adolf fram till hans död 1632.

Okej, nu är Lejonet kung av Sverige och tingens ordning börjar falla på plats. Icke! Visserligen vald till kung i Sverige – ett rike hotat av fiender på flera sidor – men inte erkänd uti Europa. Spanien spände musklerna och tänkte banne mig inte erkänna en usurpators son som kung i ett land som förskjutit sin erkända och valde regent. Danskarna hånade honom och tillskrev honom aldrig mer än titeln ”Hertig av Södermanland”.

Av den store ledaren som skulle komma att växa fram, syntes i detta nu inte mycket så det var upp till Gustav Adolf att med kraft visa att Sverige och dess nu valde regent var något man måste lära sig att räkna med. Den skägglöse dunderguden från Norden måste alltså göra något för att förtjäna det som i framtiden honom skulle tillkomma.

För att kunna utkämpa ett krig med framgång så måste man ha en armé som inte bara är vältränad. Den måste även vara lojal och hängiven. Villig att gå åt samma håll som sin ledare och vara väl utrustat – den armén hade inte Sverige vid årskiftet 1611-1612! Det var nu upp till Gustav Adolf att skaffa sig den armén. Att skaffa den blå brigad som 20 år senare skulle trampa fram över Lützens leriga fält och för alltid ändra Europas historia. Här och nu fanns ingen blå brigad – bara en illa rustad bondearmé som förde ett försvarskrig mot en motståndare med mångt mycket bättre resurser. Bättre i allt utom i en sak – de svenska bönderna slogs på egen mark och för egen byggd. De värvade legoknektarna slogs mot betalning och när pengarna tog slut försvann även knektarna – där hade Gustav Adolf något att ta tag i! Senare skulle även Karl XI göra detsamma och skapa den karolinska armé som under hans sons ledning skulle segra vid Narva, men dit är det ännu 88 år kvar!

 Armén reformeras

Det skall alltså sägas med en gång: Sveriges krigsmakt var i trasor! Man förde krig med utskrivna bondsöner som saknade offensiv träning, taktiskt tänkande och moderna vapen. Hela krigsorganisationen var en antik kvarleva från 1500-talet, vilket mer än smärtsamt nog visas i de upprepade förlusterna under det livländska kriget.

Speciellt vid slaget vid Kirkholm, där den svenska armén år 1605 mötte polackerna, märktes denna defensiva strategi tydligt. Förlusten blev katastrofal!

Med detta i åtanke stod det sålunda helt klart och utan tvivel för den unge kungen att han måste göra något åt sin krigsorganisation. Att enligt europeisk modell hyra knektar var på tok för dyrt för det utarmade landet, nej, virket måste komma från de egna leden och det måste ske smidigt.

Vad kunde han då göra? Ja, år 1611 kunde han inte göra så mycket mer än att försöka hålla ut. Faderns nedärvda krig rasade för fullt och utrymme för nyordning fanns alltså inte. Det var bara att hoppas på att de svenska vapnen skulle kunna stå emot. Fördelen låg ju i att man stred på eget område och kände terrängen. Bondsönerna kände att de slogs för hembygden och det manade måhända på krutet i dem.

Det var först efter den för Sverige svidande freden vid Knäred av år 1613, som Gustav Adolf fick en chans att börja röra om och inleda vissa förändringar av krigsmakten. Dock hade fredsvillkoren lagt ut hinder av främst ekonomisk art, i hans väg.

Bland annat blev Sverige tvunget att för andra gången betala Älvsborgs lösen^* , en summa av svindlande en miljon riksdaler, eller omräknat, värdet av två tredjedelar av landets skörd under sex år. Denna summa skulle erlägges som en fjärdedel per år under perioden 1616 – 1619. Det utarmade landet skulle aldrig klara detta utan att ta upp utländska lån!

Det var alltså en mycket försiktig Gustav Adolf som började se över sin militära organisation. I öster pågick ännu det ryska kriget, vilket fick till följd att reformarbetet i väsentliga delar försenades. Först efter freden vid Stolbova 1617 – där Ryssland bland annat fick avträda Ingermanland till Sverige – kom reformationsarbetet igång på allvar!

Hur bar sig nu Gustav Adolf åt för att bygga upp sin sargade och av krig hårt märka militärmakt? Jo, han drog nytta av den utbildning han fått, främst i den nederländska taktiken, samt de krigserfarenheter som kommit honom till godo genom de danska och ryska krigen. Han insåg att han först måste bygga upp det svenska infanteriet och som vi redan berört – detta måste av flera skäl, inte minst ekonomiska, bestå av svenska män!

Hur skulle man fylla leden? Den enda möjlighet som fanns var att utnyttja utskrivningar och för att dessa skulle flyta så smidigt som möjligt skapades de så kallade landsregementena.

Ett landsregemente bestod i sin stöpta form av 3264 man, fördelade på 12 kompanier med 272 man i varje kompani. Av dessa skulle man i fält sätta upp 6 skvadroner bestående av 408 man. Av dessa skulle 216 vara pikenerare och 192 musketerare. Genom denna fördelning av stöt och handeldvapen skulle infanteriet sålunda med framgång kunna ställa upp i fältslag

När organisationen stod klar kunde Sverige ställa upp sex landsregementen och Finland ytterligare två.

Men – innan man kom till fullbordan, var det en del praktiska saker som måste lösas. Vi berörde tidigare den ekonomiska krisen, där främst Älvsborgs lösen starkt bidragit till det finansiella läget.

Slutbetalningen ägde rum under år 1619 och år 1620 kunde Gustav II Adolf granska sin krigsorganisation och konstatera att det såg ut såg här: De Finska landsregementena var nästan fulltaliga. De bestod av 11 respektive 12 kompanier, medan de rent svenska var i sämre skick. I kärnlandet Sverige varierade styrkan mellan 5 och 8 kompanier per regemente och det stod allmänt klart att det måste till nya, rejäla utskrivningar för att fylla leden. I sin skrivelse av år 1620, kallad Förslag på riksens krigsmakt och årlige kostnad, tror sig dock Gustav Adolf kunna uppbringa folk för att få organisationen fulltalig. Brev med order om nya utskrivningar utfärdas och de skulle komma att få stor betydelse för det fortsatta, militära reformationsarbetet.

Under tidigare utskrivningar hade det gått till ungefär så här: De som saknade sysselsättning, lösdrivare och folk utan s.k. försvar, togs i första hand ut till krigstjänst. Dessa hamnade främst som fotfolk och båtsmän.

I andra hand kvoterade man bland allmogen och då tvangs en rote ställa upp en knekt. En rote bestod av tio man.

Från denna kvotering fanns dock stora grupper som var fritagna och alltså inte omfattades av den allmänna skyldigheten att ställa upp till krigstjänst. Det var främst de som tjänade adeln som var fria. Till denna grupp räknades enskilda tjänare och landbönder inom en mils radie från sätesgården. För övriga landbönder räknade man halv kvotering, det vill säga att en rote bestod av 20 man.

Denna kvotering var ineffektiv och resurs förbrukande då den ställde mycket gott folk utanför den allmänna rote gången och under 1620- talet inleds en effektivisering av systemet som i slutändan inte bara gav nytt krigsfolk till armén, utan också skapade grunden för våra dagars folkbokföring.

Förr hade roteringen räknats efter antalet gårdar, snarare än efter antalet män och då varje gård kunde hysa mångt fler än en krigsduglig man, missades mycket redan där. Under Gustav Adolfs översyn görs systemet om och roteringen tar nu istället hänsyn till mantalet. Vidare tas den övre rote åldern bort. Den hade tidigare legat på 60 år, men nu kan i princip allt manfolk över 15 år räknas in i roten..

Vid 1627 års riksdag tvingas även adeln göra avkall på sina privilegier, varför roteindelning nu kom att räknas lika på de gårdar som var så kallade landgårdar, det vill säga föll under en sätesgård. Endast nämnda sätesgård var fri från rotering.

För att ytterligare effektivisera systemet, ålägger Gustav Adolf under 1620 talets början, prästerna att göra upp bokföringslängder över den manliga befolkningen i varje församling. Utifrån dessa folkbokföringslängder kan man sedan effektivt företa utskrivningar.

Det är dessa längder som sedan kom att ligga till grund för det system vi har idag. Det var alltså Sveriges många krig och usla finanser som utgjorde kärnan i den moderna statsförvaltning som kom att växa fram och många av dagens släktforskare skänker nog gärna en tacksamhetens tanke till kungen Gustav Adolf för denna framsynthet. Tveksamt är väl om dåtidens bönder kände samma tacksamhet. Att bli uttagen till krigstjänst var väl vid den här tiden att likställa med en dödsdom och många var nog de bondsöner som sprang till skogs när kungens utskrivningsman kom ridande till byn.

Under 1621 och framåt skulle denna nya krigsorganisation ställas på prov. Nu hade nämligen Sverige blivit inblandat i krig med grannen i söder – Polen, som vid den här tiden var ett betydligt mäktigare rike än vad senare tider skulle uppvisa.

Kriget kom mycket riktigt också att leda till att den ursprungliga planen omformades och man stuvade om lite bland styrkorna.

Därtill kom nya utskrivningar på grund av att det som alltid i fält vid den här tiden, dog fler soldater av sjukdom och undernäring än vid egentliga krigshandlingar.

Under hela 1620-talet är krigsmakten i ständig omdaning där styrkeförhållandena inom de olika avdelningarna ändras när olika regementen på grund av manskapsförluster, smälter samman. Till detta kom att även flottan byggdes ut och omformades för att kunna fylla de behov som uppstod då krigsföretagen fördes på annan jord än den svenska. Vid mitten och slutet av 1620-talet har även det tyska kriget blivit en faktor att räkna med då Wallensteins^* flottrustningar ständigt utgjorde ett hot. Man kan tänka sig att kungen under denna tid leker med tanken på vad han skulle kunna göra åt denna Tyska konflikt som börjat redan år 1618.