steelman.blogg.se

Alla behöver få prata av sig. Här är ordet fritt och det som behandlas är det som först poppar upp i tankeverkstan.

Slaget vid Breitenfeldt

Kategori: 30 åriga kriget

Tilly ja. 71 år gammal och för första gången slagen i fält!
Det kan inte ha känts roligt för den ärrade hjälten att ha mött den svenske kungen i tron om att kunna sopa bort honom likt en fluga från gödselstacken och sedan få vika undan med svansen mellan benen utan att ens ha fått till ett rejält slag.
Ingen vet, men många kan gissa vad han kände efter att ha retirerat från Werben och som för att dölja det pinsamma, föll han nu in i Sachsen och mördade, plundrade och brände sin väg fram genom ett kurfurstendöme som inte hade slutit förbund med Gustav Adolf – ännu!

Det sägs ju att sent vaknar den som inget ser och det stämmer väl in på Öl-Göran som i sitt residens ansett att konflikten som rasade runt hörnet inte bekom eller berörde honom – trupperna som begick alla skändligheter befann sig ju någon annanstans! Nu hade han dem plötsligt i knät och vad skulle han nu göra?
Ilbud sändes efter Gustav Adolf om hjälp. Den svenske kungen måste undsätta Sachsen innan allt var förbränt och Gustav Adolf var inte sen till handling.
Förhandlingar kom omgående igång och den första september slöts ett förbund i Wittenberg och då stod Tilly redan som segrare vid Leipzig!

Med det nya förbundet i ryggen hade situationen avsevärt förbättrats för Gustav Adolf. Nu ledde han en armé som var lika stor som Tillys. Han var ensam ledare för samtliga de protestantiska armeérna och kunde nu möta Tilly i öppet slag och ha en god chans att avgå med segern – det enda problemet var den sista meningen!
En god chans innebar vid denna tid en osäkerhet som kan skissas som följer: Ett slag var alltid ett avgörande som man i det längsta försökte undvika. Det var nämligen det slutgiltiga avgörandet! Antingen avgick man med segern och hade då vunnit avsevärda framgångar, men lika lätt kunde man förlora och då kunde allt man ägnat år åt att bygga upp, raseras på några få timmar!
En lysande fältherres hela framtid kunde spolieras, hans armé krossas och landet ruineras och ödeläggas. Ett misstag och tusentals goda soldater skulle bli liggande kvar på slagfältet och manskapsförluster var allvarliga då det starkt nedsatte arméns chanser att pressa tillbaka fienden och här stred fienden på eget territorium.
Möjligheten för Tilly att få fram nya soldater var betydligt större än de var för Gustav Adolf vars kärntrupp bestod av svenska gossar – den Blå Brigaden – och svenska gossar måste skrivas ut hemma i Sverige och Finland och skeppas över till Tyskland, något som alltid var förenat med risker. Därför var inte ett slag det man sökte i första rummet.
Istället var krig en nötningsprocess där det hela tiden gällde att ligga steget före, behålla initiativet och driva fienden framför sig. Att hindra fienden att komma i besittning av viktiga försörjningscentra, att få förstärkningar och möjlighet till vila och organisation var viktigare än att slå honom i fält! Det är därför som Gustav Adolf, nu 36 år gammal, bara har varit med om ett enda fältslag, det vid Wallhof i Kurland.
Man skall också minnas, som vi redan sagt, att armén försörjde sig på vad landet runt omkring dem gav och därför drog man hela tiden omkring i ett rörelsemönster som på en karta kan verka irrationellt, men som i verkligheten mer visar på den ekonomiska verklighet som var i landet. Man gick till de rika områdena för att hindra fienden att nå dem först!

Med detta som bakgrund så tvekade även Gustav Adolf inför detta stundande slag. Han önskade mer att genom finter och list, driva ut Tilly.
Inför alternativ nummer två, det som representerades av de två kurfurstarna Johan George och George Wilhelm stod han tveksam då båda ville ta striden
Även den nu 72 år gamle Tilly slets mellan två alternativ. Liksom sin fiende Gustav Adolf, ville han avvakta eftersom förstärkningar var på gång, men hans 36 år gamle fältmarskalk Pappenheim önskade strid i tron om att den kejserliga armén inte kunde besegras av en samling bestående av vitt skilda intressen.
Det kom att bli hökarna som segrade på båda sidor och på Leipzigs slätter, vid byn Breitenfeld, möttes de båda arméerna i detta krigs första, stora fältslag.

De svenska kärntrupperna – utskriva bondsöner från rikena Sverige och Finland – mötte nu de Sachsiska legotrupperna och den yttre skillnaden var slående. Svenskarna i den Blå Brigaden bar grå, slitna vadmals kläder med det svenska igenkänningstecknet, en grön kvist, instucket i mössan. Enhetliga uniformer av den typen som den Karolinska armén senare skulle bära, hade ännu inte slagit igenom.
Sachsarna var å andra sidan grant ekiperade i röda mantlar, blänkande, nya harnesk och grant knutna halsdukar som stack upp över krås och spetts.
I jämförelse såg de svenska gossarna ut som luggslitna troll med små, förkrympta hästar mot tyskarna fullblod. Vad som dock inte syntes i den yttre besiktningen var att Den Blå Brigaden bestod av samtränade, sega och envisa män av ett folk som i långa tider fått slita hårt för sin överlevnad. De var motiverade och hade ett gemensamt mål. De kände varandra sedan länge och många kom från samma byggd, uppväxta tillsammans och delandes samma faror. Deras fäder hade sedan generationer tillbaka stridit för folkets överlevnad – de kunde det här! De stod pall och behövde inte plymer och krås för att visa det!

På morgonen den 7:e september 1631 började Tillys soldater att ställa upp i en tre kilometer lång linje över det öppna fältet nordost om Leipzig.
Arméns 30 tunga kanoner drogs på plats på en låg ås och därunder formades trupperna i spanska tertier – stora tunga fyrkanter, trettio man djupa!
De nära sex meter långa pikarna stack upp likt en skog i mitten och framför dem stod musketerarna med sina tunga musköter som krävde nittio handgrepp för omladdning och stöd mot en eldgaffel för att kunna avfyras.
Totalt hade Tilly denna dag ställt upp 32 000 man, alla i harnesk, hjälm och järnskydd.
Av fotfolket bildades totalt tolv tertier i mitten av slagordningen med Tillys valloner främst. På bägge flyglarna ställde rytteriet upp. Längst fram på vänster hand stod Pappenheim med sina kyrassiärer som var ryttare i svarta rustningar på bortåt sjuttio kilo stycket. (Av den anledningen behövde de också stora, starka hästar!)
Denna armé hade aldrig förlorat ett slag! De var veteraner från många olika länder: Kroater, tyskar, spanjorer, italienare, fransmän, danskar med mera. De leddes av sin tids stora fältherrar: Baumgarten, Isolani, Chiesa, Gallas, Merode och Piccolomini. De gick segervissa ut i detta slag under fältropet: Jesus Maria!
 

Gustav Adolfs armé bestod av 40 000 man, 8 000 hästar och 54 kanoner. De kom nu marscherande över slätten i ett moln av torrt jorddamm, ackompanjerade av pukslag och trumpeter. Bortsett från den Blå Brigaden fanns även här en brokig samling från Europas olika länder representerade.
Närmast kungen fanns fältmarskalken Gustav Horn, generalen Johan Banér och överste Lennart Torstensson. De värvade legotrupperna anfördes av män som Hepburn, von Efferen-Hall, Callenbach, Ramsay, Monroe, Baudissin, Teuffel och Tott.
Kungens hovregemente, den Gula Brigaden, leddes av Teuffel (djävulen) och tyskarna brukade säga att en armé som tillsammans leddes av djävulen och döden (Tott), inte gick att besegra – de skulle få rätt!

Tilly hade gjort allting rätt! Hans armé var uppställd enligt instruktionsboken. Man hade sol och vind i ryggen. Kanonerna stod på sin ås med medlut och soldaterna var granna och putsade. Nu kunde man inte förlora – fel!

Om nu Tilly var sin tids store fältherre, så var han ungefär lika aktuell och slagtålig inför detta krig som dinosaurierna var inför den komet som slog ned på Jucatan halvön 65 miljoner år tidigare!
Det som kom marscherande emot den kejserliga armén var nämligen framtiden! Tilly representerade ett medeltida tillvägagångssätt med tunga, otympliga slagordningar som var svåra att styra. Vapnen var otidsenliga och klumpiga.
Mot detta stod Gustav Adolf med en ny armé av lätta, rörliga trupper, smidiga och lätta vapen. Borta var det tunga och otympliga! Inga riddarrustningar, inga nittio handgrepps musköter. Inga kanoner som krävde trettio hästar för att flyttas
Istället var det några få hästar på varje kanon, plus att varje regemente hade egna, svensktillverkade och snabbskjutande pjäser som lätt kunde flyttas under slagets gång. Pikenerarnas spjut var kortare och vägde mindre. Musköterna sköt tre gånger snabbare än de kejserliga och vägde dessutom två kilo mindre vilket avsevärt förbättrade musketerarens rörlighet. Utöver detta var fördelningen annorlunda med färre spjut och fler eldvapen.
Här fanns heller inga otympliga tertiärer som i praktiken lamslog hela armén och gjorde tusentals man till måltavlor utan möjlighet att göra nytta.
Svenskarna kom i endast sex man djupa led – så kallade träffar där varje man hela tiden var fri att utföra sin syssla.

Detta kom att på sex timmar förändra världshistorien. Den svenska armén var testad från sina många krig i Baltikum och Preussen och jämförelsen ”intelligensens seger över massan” har myntats av Martin Weibull.

Klockan tolv på dagen stod den svenska hären mindre än en kilometer från de kejserliga linjerna och från sin position kunde nu Tilly urskilja de olika fanorna, vilket kanske hjälpte honom att välja ut sitt mål.
Kanonerna som öppnade eld riktade i alla fall in sig mot sachsarna på den vänstra flygeln och de fräsande projektilerna skar upp långa sår i leden där män stupade, fördes bakåt för vård och ersattes av nya reserver som träffades och så vidare.
Lennart Torstensson, som hade befälet över de tolv tyngsta kanonerna i centrum, gav sina mannar febrila order om att besvara elden och snart dånade det från den svenska centern och projektilerna flög snart om varandra.
Beskjutningen höll på i cirka två och en halv timme och det glödande skrotet exploderade in i det svenska fotfolket, men ”fast som en vall” stod svenskarna.
 

Kungen själv befann sig hos kavalleriet och Johan Banér på högerflygeln som tillsammans med hakkapeliterna, anförda av finsk födda Torsten Stålhandske, åsåg vänsterflygelns bombardemang.
Den vänstra flygeln stod under befäl av Gustav Horn och mellan kavalleristyrkorna fanns musketerare. På Horns vänstra sida kom de sachsiska regementen i blandade träffar och tertiärer.
Vid halvtre på eftermiddagen kastas Pappenheims kyrassiärer in i striden. De femtusen riddarna i sina svarta medeltidsrustningar, kom nu rusande mot den högra flygeln. De svenska och finska förbanden väntade tålmodigt tills den anstormande hopen befann sig cirka hundra meter bort. Då öppnade man eld, alla på en gång, så kallad plutoneld.
Plutoneld gick till så att första ledet stod på knä, andra ledet hukade och tredje ledet stod rakt och alla sköt samtidigt!
Den eldstorm som mötte de framstormande kyrassiärerna var något nytt även det, något ingen gjort tidigare! Pappenheims folk stoppades lika effektivt som om de ridit in i en mur och nu kom nästa chock!
Svenskt och finskt rytteri gjorde ett motangrepp, men istället för som brukligt var, avfyra sina vapen och väja i en vid båge, så fullföljde man angreppet med blanka vapen.
Det svensk-finska rytteriet brakade nu in i de kejserliga leden och högg ner de överrumplade soldaterna som på grund av överraskningsmomentet hamnade i underläge. När man tyckte att man slaktat vad man kom åt, vek man undan och plutoneld skar in i leden och nästa rytteri avdelning upprepade vad den första redan gjort och med ungefär samma resultat.
Den självsäkra Pappenheim var skakad i grunden, men han lyckades ändå att sju gånger mana fram sitt folk efter att ha drivits tillbaka av det svensk-finska stålet.
Medan denna slakt pågick var Tilly upptagen med att sätta in sitt huvudanfall. De täta leden av pikar, stål och vrålande män började nu sakta rulla fram mot de sachsiska leden och det gick även här som det brukade när stålmuren kom – sachsarna i sina granna plymer och krås flydde hals över huvud, rakt över den svenska trossen!
Deras oordnade flykt var omöjlig att stoppa och de slutade inte springa förrens de var flera mil från slagfältet. Kvar stod Gustav Adolf med en armé som plötsligt var kraftigt reducerad och nu mycket mindre än den han bekämpade.
Att säga att man hade översikt över ett slag var på den här tiden en sanning med modifikation. Det var omöjligt att överblicka en tre kilometer lång linje av brusande, skrikande män som insveptes i damm och krutrök samtidigt som fräsande projektiler och argsinta fiender vällde över en. Gustav Adolf visste alltså ännu inte vad som hänt, men Tilly visste och den vetskapen tänkte han utnyttja.

För att få klarhet i hur slaget gick, sände kungen vid den här tiden iväg Teuffel för att undersöka läget, men han kom aldrig tillbaka då han träffad och dödligt sårad föll ned i den stinkande avskrädeshög som några timmar tidigare varit fullt friska unga män och hästar, men som nu låg med sönderslitna kroppar badandes i sitt eget och sina kamraters blod.
När ingen rapport avlämnades, red kungen själv över till den vänstra flygeln där Gustav Horn febrilt arbetade för att fylla luckan som de vankelmodiga och fega sachsarna lämnat efter sig.
Tack vare den svenska lättrörligheten kunde nya truppstyrkor nu snabbt omdirigeras och fylla leden – det klarade inte Tilly med sitt tunga och otympliga soldatmaterial!
Nu lyckade kungen, med hjälp av finnar, östgötar och smålänningar, erövra Tillys kanoner och vände dem mot det kejserliga fotfolket som stadda i panik började fly.

Nu var det slut. Tillys ena flygel hade börjat förfölja sachsarna och var borta från slaget och när även den andra flygeln i panik började springa bort såg det mörkt ut. Tilly var omringad och fångenskapen var nära när hertigen av Sachsen-Lauenberg, Rudolf Maximilian, lyckades rädda den gamle fältherren i säkerhet.
Kvar stod nu bara Tillys valloner som kämpade in i det sista, men som slutligen fick se sig besegrade.
Slaget hade pågått i fem timmar. Tilly hade förlorat sju tusen i döda och sex tusen i tillfångatagna. Av dem som flydde slogs minst fem tusen ihjäl av uppretade, sachsiska bönder som i sin ilska lät sina bestialiska grymheter få de mest utstuderade former i slakten.
Sverige förlorade 2 100 man, sachsarna 2000.
 

På kvällen slog man läger på slagfältet bland kadavren och gjorde upp eldar på de besegrades krossade vapen och åt av det som fanns kvar av trossen, liken plundrades.
I gryningen den åttonde september gick man in i fiendens övergivna fältläger och kom där över fältkassan samt hela Tillys artilleri. Mer än 120 fanor kunde skickas hem till Sverige.

Den svenska ordningen och disciplinen var ännu god! Soldater och officerare som for för hårt fram, straffades och enligt fältdagboken avrättades en ryttmästare och några av hans soldater efter att ha plundrat en sachsisk stad och mördat tolv av borgarna. Detta skedde bara några dagar efter Breitenfeld!


Konsekvenserna?


Slaget vid Breitenfeld kom att bli en vändpunkt i detta krig och för evig inskrivit i historieböckerna, inte minst de svenska.
Skolbarn i vårt land har i alla tider fått lära att detta världshistoriska slag stod för en av de största händelserna i svensk historia och den största triumf som tänkas kan! Det lilla landet Sverige hade fått det Habsburgska imperiet på fall och därmed ritat in sig på Europa kartan som ett land att räkna med.

Då kan man ju undra varför kriget inte slutade nu?
Den 7:e september 1631 är ju ett av svensk krigshistorias stoltaste minnen och slaget hade krossat Kejsarens dröm om ett enat, katolskt Tyskland där all makt utgick från Wien.
Gustav Adolf hade uppnått det han åkt ut för att uppnå och borde nu skörda frukterna av detta!
Tyvärr har ingen konflikt i historien varit fullt så enkel och i detta förvridna virrvarv av lojaliteter och inbördes stridigheter, religiösa såväl som personliga och nationella motsättningar kunde inte kriget sluta nu!
Gustav Adolf hade två möjligheter där han stod och av dessa var bara den ena politiskt korrekt i militärstrategisk synvinkel sett.
I och med den totala avsaknaden av underrättelsetjänst, visste han ju inte hur illa sargad Tillys armé var. Idag skulle en general kunna få dessa uppgifter via spionsatteliter och på dessa fakta kunna basera ett beslut, men Gustav Adolf fick tänka i andra banor och beslutet han fattade var detta: Han tar sin armé och sätter efter Tilly för att försöka slå honom i grunden. Kurfursten av Sachsen, som slokörat hade återvänt efter den panikartade reträtten, fick ta sina ”modiga” styrkor och marschera mot Wien för att diktera kapitulationen för Kejsaren Ferdinand II.
Bakom detta låg ett militärt såväl som politiskt tänkande. Om en tysk furste avkrävde kejsarens kapitulation, skulle sprickan i det Tyska riket vara komplett och effekten så mycket större än om en segerrusig, utländsk kung kom med samma villkor.
Dock, om samme kung är den som slutligen krossar det kejserliga motståndet och gör slut på de kejserliga resurserna – ja då är han i sanning kejsarens like och kan samla och ena Europas makter till nya förbund. I detta scenario skulle det kejserliga Tyskland vara utplånat som betydande makt, därför valde Gustav Adolf denna linje.
I bakgrunden låg även ett annat övervägt beslut som var en realitet för den tidens krigsmakt. Vintern stod för dörren och hären måste söka vinterläger och då man omöjligt kunde härbärgera sig hos en allierad, som då skulle bli utblottad av att föda en armé på kanske 20 000 man eller mer, så måste man söka sig söderut, till de rika och bördiga Sydtyskland, där armén kunde överleva vinter och vara i stridsdugligt skick igen till våren.
Alltså styrdes färden mot Thüringerwald och vidare söderut mot Maindalen, något som fick kriget att fortsätta rulla på.

Marschen söderut kom att kantas av framgångar då den ena staden efter den andra föll under svensk värja! De som inte gav sig frivilligt, togs med våld såsom Marienberg, furstbiskopens egen borg, som efter korta och hårda strider stormades och föll!
Här togs nu ett rikt krigsbyte som noga inventerades och delar av inventarielistan finns kvar. Där upptas tunnor med guld, tavlor, silver, gobelänger, och mynt. Utöver detta även vapen. Musköter, kanoner och ammunition. Det var i sanning ett segertåg som lönades väl och skatterna skickades hem till Sverige, tillsammans med rövade böcker som fick fylla hyllorna på bland annat Uppsala universitet.
Säkert slank en hel del krigsbyte ner i soldaternas och officerarnas fickor likväl som i de vagnar som förde bytet till fosterlandet. I en bok som återfunnits och i dag finns på Lunds universitet, står att läsa: Dänna bok hörer migh Karl Hårdh til och haffuer iagh hänne bekommit i Tijslandh i lante Francken år 1631.”
Överste Kalle Hård var nämligen den förste svenske chefen för den garnison som förlades i Würzburg, från vilken man rövade i runda tal över tusen böcker.

Härifrån fortsatte hären mot söder, längs floden Main mot Rhen, Miltenberg, Ashaffenburg, Steinheim och Kirchhain och överallt möttes man av jublande protestanter och flyende katoliker – ledda av biskopar, munkar och nunnor! Ju finare man var desto fortare sprang man nog när den svenske kungen närmade sig.
Ingenstans mötte man på nämnvärt motstånd och snart hade alla protestantiska furstar och fria riksstäder slutit förbund med Gustav Adolf. Ett och halvt år tidigare hade dessa avsvurit sig allt samröre med honom, men nu var de antingen nödda och tvungna eller euforiskt övertygade om att Lejonet Från Norden var protestanterna store förkämpe. Det är alltid lätt att hoppa på när segern står för dörren!

Den 20 november 1631 var en annan världshistorisk dag! Denna dag red nämligen Gustav Adolf in i staden Frankfurt am Main, där den tyske kejsaren valdes och som inte fallit för utländsk här sedan romartiden.
Alla försök från borgarnas sida att förhandla hade slagits undan av Gustav Adolf som frankt låtit meddela att om de inte frivilligt öppnade portarna så skulle han stå till tjänst med en annan typ av nyckel som han flitigt begagnat sig av de senaste veckorna. Inför detta hot öppnades stadsporten och den svenska hären kunde tåga in.
Först kom artilleriet. Därefter några ryttarkompanier och fotfolk och sedan kungen! Framför Gustav Adolf gick trumpetare som blåste fanfar för den segrande härskaren från norr.
Gustav Adolf var för dagen iklädd en guldbroderad scharlakansröd jacka och satt på en ståtlig spansk hingst. Hatten bar han i ena handen och bugade kort som hälsning till de jublande folkmassor som fyllde gator och torg.
Bakom kungen kom de tyska furstar och grevar som slutit förbund med Gustav Adolf och därefter kungens personliga livvakt och hovfolk följt av Bernhard av Weimar som i eget majestät och grann dräkt kom ridande.
Utöver detta kom nu det kungliga hovgardet med kungens personliga vagn, dragen av åtta vita hästar och sedan kom hären!
Först red de nationalsvenska regementena, följt av savolaxare och björneborgare. Därefter de värvade trupperna.

Efter detta intåg fortsatte den svenska hären vidare mot Maintz, som ligger – nu som då – i skärningen mellan floderna Main och Rhen.
Detta militärstrategiska fäste försvarades av två tusen spanska soldater under generalen don Silva, vilket betydde att kungariket Sverige nu var i krig med det mäktiga Spanien då man riktat krigshändelser mot spansk trupp. Detta ledde till att försvaret av Göteborg hemma i Sverige, förstärktes då det kunde tänkas att den spanska flottan kunde hitta på något mot denna för Sverige så betydelsefulla hamn.

Staden Maintz föll efter förhandlingar och den 13 december 1631 red trupperna in i en av spanjorerna redan plundrad stad. Här mottog man folkets jubel och här kom även Fredrik av Pfalz, Vinterkonungen, upphovet till detta krig, tillbaka till ”sitt” nu befriade rike.
Han mötte Gustav Adolf i ett kungligt möte som nog så väl måste ha stärkt honom i hans nyvunna storhet då Lejonet Från Norden, slagfältens nye herre, behandlade honom med all den respekt som tillkommer en konung. Under svensk eskort och svenska fanor red han hem till det befriade Pfalz.
I Maintz slog kungen vinterläger och trupperna bredde ut sig över Koblenz vid Rhen och vidare upp till Prag. Det stjärnformade läger som skulle bli Gustav Adolfs vinterkvarter, döptes till Gustavsburg och det namnet finns än idag kvar som namnet på en stadsdel i staden Maintz.
Nu höll man, vid ingången till år 1632, halva Tyskland i sin hand och över hundra Tyska städer hade fallit. Den svenska propaganda maskinen jobbade övertid för att sprida bilden av det segrande Lejonet.
Överallt där människor möttes kunde man se bilder av hur Lejonet Från Norden fördrev de feta biskoparna och befriade Tysklands folk. Nu var ju Gustav Adolf lika stor som det ungdomliga idealet, göterkungen Berik. Vägen låg nu öppen för Gustav Adolf. Han står på toppen av sin storhet i en position som ingen svensk kung före honom och ej heller efter honom uppnått. Inte ens Carolus Rex, Karl XII, nådde samma höjder som denne siste Vasa kung.

Tanken att göra sig själv till kejsare måste ha funnits i Gustav Adolfs sinne under dessa vintermånader 1631 till 1632, men det råder delade meningar om det var uttalade önskemål av kungen själv eller om andra bara spekulerade däri.
Säkert fanns det planer hos Gustav Adolf, men kanske inte i paritet med den befintliga kejsartiteln. Enligt professor Ahnlund, som forskat mycket kring personen Gustav Adolf, tror man sig veta att kungen umgicks med planer på att skapa ett eget kejsardöme.
När den tyska konflikten var bruten och han skapat lugn och ordning så skulle kartan ritas om rejält. De nordiska länderna skulle förenas i ett skandinaviskt kejsardöme i union med Brandenburg. En union som skulle lagfästas genom giftermål mellan hans dotter Kristina, som då var fyra år, och George Wilhelms son Fredrik Wilhelm, elva år.
Om dessa planer gått i lås, skulle Gustav Adolf, med sig själv på tronen, ha skapat ett rike långt större än vad någon kunnat drömma om. Ett rike som skulle ha dominerat, inte bara Europas politik, utan stora delar av världens, då kolonisationen utgick från de Europeiska länderna.
Om någon vetat hur fattigt Sverige var vid denna tid, kanske glansen runt Lejonet skulle ha bleknat något. Faktum var nämligen att Sverige inte hade råd att utrusta en delegation att sända för att hylla kungen där i Gustavsburg. Det fanns vare sig pengar eller tyg för att kunna sy upp ståtliga kläder och utrusta delegationen med den pompa och ståt som borde vara förbehållet en stor statsman. Istället sände man ett hyllningsbrev, levererat av en kurir som man lyckats utrusta på ett sätt som skulle hålla skenet upp.
Gustav Adolf själv hade ju gjort vad han kunnat för att dryga ut statskassan, men kriget slukade resurserna lika snabbt som de kom landet till godo och snart skulle saker inträffa som fick honom att skjuta planerna på ett nordiskt kejsardöme på framtiden.
Gustav Adolfs planer på ett kejsardöme var ett hot mot de fria stater som omgav honom. Det var inte bara Kejsaren som såg den reella faran, utan även Danmark som absolut inte ville ingå i något svenskt kejsardöme.
I Polen hade kung Sigismund dött och där ville man heller inte ha någon svensk kung på tronen och trots svenska diplomaters försök att göra anspråk på kungamakten åt Gustav Adolf, så tillsätts Sigismunds son Vladislav IV.
Dessa planer på svensk överhöghet i Polen, hade oroat Ryssland som inte ville ha en stark, svensk centralmakt och Frankrike, som gett bistånd till Sverige för att hålla tillbaka kejsaren, ville inte ha ett nordiskt Lejon som ersättning för en tysk örn.
Därför var det många hjul som nu började snurra i Europas länder där generaler och andra böjde sig över kartor med pannorna i djupa veck, samtidigt som de diskuterade om den svenske kungens planer.
Svenska diplomater förde sitt spel i de olika kungahusen och i Tyskland satt Gustav Adolf med egna planer på en gigantisk storoffensiv.
Olika planer spelades ut mot varandra och de svenska motståndarna bedrev en intensiv underrättelseverksamhet mot de svenska intressena och såg hela tiden till att spoliera alla försök från svensk sida att uppnå det man strävade efter.
Planer på att lönnmörda kungen sattes i rörelse och en kväll smet en präst in i kungens kammare. En uppmärksam vakt upptäckte dock dolken som var avsedd att ända Gustav Adolfs liv och en komplott med sex inblandade jesuiter rullades upp.

Under vårvinter 1632 bestod den svenska kärntruppen av 20 000 man, därtill kom 80 000 värvade trupper, men de planer som smiddes i kungens kansli, skulle kräva dubbelt så mycket.
200 000 man, fördelade på sju arméer, skulle spridas över Tyskland för att sedan i en kniptångsmanöver dra söderut mot Bayern och de kejserliga arvländerna.
Gustav Adolf var ÖB och under sig hade han Gustav Horn, chef för den frankiska armén. En annan armé leddes av Johan Banér. Åke Tott var chef för den Niedersachsiska armén. Tott tog med sin armé Wismar och lade samtidigt beslag på hela den kejserliga flottan som låg i hamn där.
Lantgreven av Hessen hade sin egen armé och befälet över den sjätte armén delades av hertigarna Bernhard och Wilhelm av Weimar. Öl-Göran fick slutligen förtroendet för att leda den sjunde och sista armén.
I februari 1632 hade Tilly, efter en kraftansträngning, samlat en ny armé och gick till anfall mot Gustav Horn. Kungen svarade med att med 20 000 man gå österut i syfte att förena sig med Horn och Banér och därmed dra till sig Tilly.
Första staden som föll var Nürnberg – i modern historia känd för de rättegångar som hölls där mot krigsförbrytare efter andra världskriget, men som under 1600-talet kallades ”de fria städernas drottning”.
Kommentera inlägget här: