steelman.blogg.se

Inför slaget vid Lützen hade alltså Gustav Adolf rent styrkemässigt, övertaget över de katolska trupperna, men han hade andra odds emot sig.

Som tidigare nämnts var ett öppet fältslag något som varje fältherre i det längsta försökte undvika då det genom olika oförutsedda händelser kunde krossa allt han byggt upp.

Ett enda felaktigt beslut, en felmanöver på slagfältet och allt kunde gå en ur händerna. Gustav Adolf stod på främmande lands jord. Understödet kom utifrån och han måste kunna hålla dessa kanaler öppna och för att lyckas med det måste han undanröja hotet från Wallenstein.

Dåtidens bristfälliga kommunikationsmedel bidrog i hög grad till att försvåra beslutsgången och vad som behövdes var ett gyllene tillfälle. En miss i motståndarens planering och informationsinhämtning som lämnade en öppen punkt som man snabbt kunde slå emot och nu, i november 1632, fick Gustav Adolf just detta gyllene tillfälle!

Genom sina kunskapare fick kungen veta att Wallenstein, efter två veckors väntande på ett anfall som aldrig kom, hade börjat dra sina trupper mot Lützen för att gå i vintervila. Pappenheim hade dragit mot Halle med sina fem tusen ryttare och Halle låg tre mil bort. Detta var Wallensteins största misstag och det skulle snart straffa sig.

Enligt samtida källor skall Gustav Adolf ha skinit upp som en sol när han nåddes av nyheten och uttalat: ”Nu tror jag sannerligen att Gud givit mig fienden i händerna!”

Klockan fyra på morgonen den 5:e november 1632 bröt armén upp från sitt läger och rykte fram mot Lützen i full slagordning.

Vid tiotiden på morgonen nådde den svenska armén staden Weissenfels. Där hade Wallenstein lämnat kvar en liten truppstyrka under ledning av generalen Rudolf von Colloredo som när han ser den cirka 19000 man starka armén inser att nu är det fara på färde!

Ilbud går till Wallenstein, samtidigt som den lilla styrkan samlas för att möta hotet. Colloredo hade till sitt förfogande cirka 100 man som nu går i ställning vid floden Rippach. Floden, som var sju meter bred och kanske två meter djup, fungerade som en naturlig barriär bakom vilken Colloredo genom skickligt ledarskap lyckas fördröja Gustav Adolf i flera timmar. När motståndet slutligen är bortsopat återstår att ta sig över leriga fält som av höstregnen har blöts upp och blivit dyig lera som suger sig fast i stövlar, hovar och vagnshjul.

Klockan fyra på eftermiddagen faller skymningen över svenskarna som går till nattvila på de leriga fälten. Vid horisonten kunde den skarpögde ana Lützen där Wallenstein nu fått vetskap om svenskarnas antågande och han börjar hastigt förbereda sig för den strid han förstår nu skall komma. Bud sänds till Pappenheim i Halle, men kuriren irrar bort sig och budet når  fram först runt midnatt.

I arla gryning den 6:e november 1632 skjuts svensk lösen. Trupperna reser sig från den kalla och stelnade leran. Novemberkylan biter i värkande leder och muskler. Fler än en soldat sänder nog sina tankar till fädernelandets jord och önskar sig någon annanstans i detta ögonblick.

Över fälten ligger en tät dimma som sveper in trupperna i en ärtsoppsliknande smet och gör det svårt att få orienteringspunkter, något som får kungen att tveka. I denna mist kan inget slag hållas då det blir svårt att skilja vän från fiende och omöjligt att leda striden. Han beslutar sig för att vänta!

Hovpredikanten Jakob Fabricius håller morgonbön. Trupperna sjunger ”Vår Gud är oss en Väldig borg” och ”Förfäras ej du lilla hop”. Trupperna får sedan lyssna till Kungen som talar och manar på dem att göra sitt bästa, att fäkta väl för fosterlandet!

Efter en kort bön börjar armén att röra på sig och kungen sitter upp på sin nötbruna häst. Hingsten Streiff, som han fått i gåva strax innan slaget, och som idag finns att beskåda i uppstoppat skick på Livrustkammaren i Stockholm. Den polska kulan ömmar fortfarande och hindrar kungen från att bära harnesk. Istället iklär han sig ett ljusbeiget älghuds kyller, kort rock och närmast kroppen tre skjortor. På huvudet bar kungen en vidbrättad hatt.

I fjärran fylls himlen av brandrök som blandar sig med dimman. Det är Lützen som brinner och det är Wallenstein som tänt brasan.

 Den svenska armén tågar nu över fälten och framför sig har de landsvägen in mot Lützen, på andra sidan väntar Wallenstein som även befäst en liten höjd i närheten av några väderkvarnar. Där har han ställt upp sina kanoner som nu riktar in eldrören mot den annalkande svensken.

 Wallensteins front var över en kilometer bred och ramades på vänster sida in av det brinnande Lützen. Hela scenen var som hämtad ur Dantes inferno och många var de svenskar som skulle minnas denna dag under återstoden av sina liv. Många skulle senare skildra detta ögonblick i text och bild. Slaget vid Lützen skulle än en gång, radikalt ändra historiens gång!

Kungen red nu framför den högra kavalleriflygeln och med sig hade han Stålhandskes finnar. Vänster flygel leddes av Hertig Bernard av Weimar och den tunga centern med artilleriets tjugofyra kanoner leddes av Nils Brahe.

Till skydd för varje flygel anfördes ytterligare tjugo kanoner och inom landskapsregementena fanns även lättare pjäser. Den blå Brigaden, nationalsvenskarna och finnarna, trampade fram i mitten av centern.

Wallenstein, som lärt av Breitenfeldt, hade nu övergivit de tungstyrda spanska fyrkanterna och hade istället ställt upp sin armé i en slagordning som mer påminde om det som nu kom vandrande emot honom.

Den av gikt ansatta fältherren, bars runt på bår och hade vid sin sida tre italienska prinsar.

Klockan elva på förmiddagen hade dimman lättat så att härarna kunde se varandra. Gustav Adolf höll in sin hingst, skådade den fientliga armé som nu stod en kilometer bort. Kanske använde han sig av sin tubkikare för att närmare kunna skåda vad han hade emot sig. Säkert är i alla fall att han fattade fästet på sitt svärd med båda händerna och utropade: ”Jesus, Jesus, Jesus. Låt oss idag strida till ditt heliga namns ära!” Därefter drog han svärdet ur slidan, svingade det över huvudet och beordrade ”Framåt!” De leriga fälten skulle snart sås med en blodig skörd! Slaget vid Lützen hade inletts!

Wallensteins kanoner plöjde långa fåror i den svenska vänsterflygeln, musketerare spädde på med plutonvis eld från sina under natten förfärdigade skyttevärn. Svenskarna svarade med att låta kanonerna tala.

Nils Brahe ledde fram de nationalsvenska brigaderna med smålänningar och savolaxare i mitten. De tog sig över vägen och strömmade ner i skyttevärnen, tätt följda av östgötarna. På högra flygeln gjorde Stålhandske ungefär detsamma, men hästarna bemästrade inte de djupa dikena utan tumlade omkull och kastade sina ryttare till marken, ryttare som snart fick Wallensteins ryttare över sig – tumultet var totalt!

Återigen tätnade dimman och nu blandades den med brandrök och krutrök som gjorde att man ibland endast hade en diffus bild av sin närmaste omgivning.

Stridsropen ekade över fälten, ackompanjerade av vrålen från de som träffades av bly, bajonetter och pikar. Döende män och hästar fyllde marken, blodet strömmade ur öppna sår. Skadade män försökte krypa undan, men mejades ner och trampades på av dem som ännu stod upp.

Under hela denna mardrömslika kalabalik galopperade kungen framåt. I Streiffs sadel fanns ett hölster med två pistoler som kungen skulle använda när fienden kom honom in på livet. I dimman och den totala paniken runt omkring så hakades stallmästarna av och tappades bort. Livknekten Anders mötte döden i tumultet och hertigen av Sachsen-Lauenburg träffades av en kula som svedde kinden och han släppte kungen som slungades ur sadeln och släpades efter hästen, hängande i stigbygeln. Streiff fortsatte i vild galopp tillbaka in mot de svenska linjerna och hertigen flydde därifrån.

Kungens kammarjunkare Truchess såg kungen liggandes på marken och red, i tron att kungen var död, tillbaka till den svenska stridsledningen för att berätta den tragiska nyheten. Där hade man även tagit hand om Streiff som kommit med sadeln tom och det ena hölstret färgat av kungens blod. Ryktet spred sig – kungen är död!

Dock levde Gustav Adolf ännu! Liggandes på rygg i leran och blödande fick han nu understöd av pagen Leublfing som försökte få upp den sårade monarken på sin häst, men Gustav Adolfs kroppshydda omöjliggjorde detta. Företaget avbryts också av några katolska kyrassiärer som kommer ridande. De frågar vem den sårade är och Leublfing svarar då att det bara är en vanlig officer. Som tack huggs han ner och skjuts flera gånger innan kyrassiärerna vänder sig direkt till kungen med sin fråga: ”Vem är du?”

Den sårade Gustav Adolf sträcker på sig så gott han kan och svarar: ”Jag är kungen av Sverige!”

Efter att ha försökt släpa kungen med sig som fånge, men misslyckats, skjuter de honom med ett dödande skott genom huvudet och stöter en värja i hans bröst. Därefter plundrar de kroppen på allt utom de tre blodiga skjortorna och lämnar kungens lik, liggande på magen med ansiktet i marken och försvinner. Siste man hugger sitt svärd i ryggen på den redan döde kungen innan han ger sig av.

Alla dessa uppgifter fick man av den sårade och döende Leublfing, som när han hittas intill kungens kropp efter slaget, hann berätta hur Lejonet från Norden dött. Själv avled han av sina skador några veckor senare.

När Gustav Adolfs lik balsamerades, kunde man bokföra nio sår! Fem skott, varav två i huvudet, tre hugg och ett sting!

Lejonet var död! Den mytomspunna kungen av Sverige fanns inte längre. Ännu hade man inte hittat kroppen då slaget pågick för fullt, men nyheten om hans död hade nått krigsledningen. Några var som förlamade och menade att man inte längre kunde fortsätta striden, men Bernhard av Weimar, som övertagit ledningen ville annorlunda! Man måste fullfölja kungens vilja, menade han! Slaget fick inte gå förlorat för då skulle kriget förloras och det skulle vara en katastrof. Svenskarna hade nu tryckts tillbaka. Klockan var runt två på eftermiddagen och det såg alltså illa ut, men ryktet om kungens död och det faktum att ilskan över detta nu kokade i leden, gjorde att en nytändning kom.

Stålhandske går än en gång över vägen och erövrar kanonerna på andra sidan. Dessa vänds nu mot Pappenheims kroater som kommit till undsättning och de drivs tillbaka så att Bernhard och hans folk kan ta höjden vid väderkvarnarna.

Bernhard träffas i armen av en kula, men fortsätter striden. De kejserliga samlar sig till ny offensiv och svenskarna drivs tillbaka, men reträtten stoppas av hovpredikanten Fabricius som manar till bön och stillhet. Ny energi till de stridande och ny fas i striden.

Wallenstein släpar sig upp på sin häst. Den svenske kungens död är nu känd på båda sidor och katolikerna har börjat ta ut segern.

En sista kraftsamling sätts in mot väderkvarnskullen som än en gång byter sida i striden och nu är slaget i det närmaste över, trots två tusen man fotfolk som kommer till Wallensteins hjälp.

Striden blåses av och Wallenstein drar sig undan i ett ordnat återtåg. Med sig har han ett fyrtiotal svenska standar! Kvar på slagfältet står den svenska armén som segrare, för trött för att orka förfölja. Detta var en Pyrrus seger som stal all kraft ur de svenska leden.

Visserligen hade man Wallensteins kanoner, men man hade förlorat sin kung och ledare. Fem tusen man hade stupat, bland dem stora delar av officerskåren. De nationalsvenska och finska brigaderna drabbades hårdast. Nils Brahe var död, Gustav Adolf var död och på fälten runt omkring dem som nu slog läger, låg sönderslitna kroppar som vid gryningen samma dag hade varit levande människor. Detta var den värsta militära katastrof som Sverige varit med om – och ändå stod man kvar som en tvivelaktig segrare på slagfältet! I den svenska krigshistorien finns bara en katastrof av större omfattning – slaget vid Poltava 1709!

På den katolska sidan var Wallenstein sårad, Pappenheim var död liksom furstbiskopen av Fulda, Colloredo, Piccolomini och många, många andra. Detta slag var att likna vid en slaktbod! Människorna som jagades ut på dessa leriga fält i tät dimma hade inte en chans! I tumultet tumlade man om varandra och att leda striden var omöjligt. Det var enbart insatser som den som frambringades av bland annat Fabricius som gjorde att den lilla segern ändå kunde vinnas. Nu stod ett nytt skede i kriget för dörren. Ett krig som skulle fortsätta ännu sexton år innan freden äntligen kom för ett kort tag, men det är en annan historia!

 Gustav Adolf Den Store

 I många andra historier skulle det vara slut nu!

Kungen var död. Slaget visserligen vunnet, men till ett pris som få skulle acceptera att betala! Lützen brann och båda arméerna var tuktade, stukade och bringade ur fattning! Officerarna, som under många år växt i styrka med sina truppers framgångar, fanns inte mer!

Det enda man såg på de leriga fälten var kroppsdelar, förvridna, blodiga och sargade. Människor och hästar som låg tillsammans med brutna svärd, splittrade musköter och krossade vagnar, kanonlavetter med mera. Den kyliga novemberluften gjorde att ånga steg upp från de döda, som själar vars vandring till paradiset just börjat.

Fälten utanför Lützen var på kvällen den 6:e november 1632 en scen ur helvetet där de överlevande med säkerhet blandades med plundrare som hoppades komma över värdefulla ting från dem som ej längre behövde dem.

Budet om kungens död skulle nå Sverige och Stockholm först en månad efter slaget och det i form av ett brev, skrivet av Johan Hallenius, som var svenskt ombud i Stralsund.

Kejsaren, som befann sig närmare händelsernas centrum, visste om att fienden var död tolv dagar efter slaget.

Drottning Maria Eleonora fick vänta ända till den 16 november innan hertig Wilhem av Weimar bringade henne budskapet att hennes kung och make dött under slaget. Budet fick drottningen att svimma och detta skulle bli inledningen på ännu en mardröm för den unga kronprinsessan Kristina som under många år skulle tvingas sörja faderns död tillsammans med en mer eller mindre hysterisk drottning.

När kungens kropp återfunnits och balsamerats började förberedelserna för att föra den hem till Sverige för begravning och det skulle ta ett och ett halvt år innan Lejonet slutligen kom i graven.

Kroppen fördes först till Weissenfels och därefter till Wittenberg där kungen låg på Lit de parade ända fram till sommaren 1633.

Efter Wittenberg fördes Gustav Adolfs stoff till Wolgast i Pommern i en högtidlig procession  bestående av fyra hundra ryttare ur det småländska rytteriet. Kungens livhäst reds av Clas Horn som också bar de yttre attributen för kungens hädanfärd – den blodiga värjan i höger hand och de avfyrade pistolerna, blodiga och med nedslagna hanar, i vänster.

                      ”Men över mörkrets och våldets krossade bojor följer de

                      befriades välsignelser hjälten på återfärden till hans och

                      frihetens fädernesland!”

Del av tal hållet av Sten Bielke

vid överskeppandet av Gustav Adolfs

kropp till Sverige

Den 8:e augusti 1633 nådde så Gustav Adolf åter svensk jord. Flottan kastade ankar utanför Nyköping och vädret denna dag var sådant att tankarna gärna drogs till att makterna sörjde hjältens hemkomst. Regntunga skyar förmörkade himlen och ramade in bilden av sorg och förlust!

Fryxell beskrev scenen så här:

                      ”Då han nalkades fädernesjorden, överdrogs himmelen av

                      mörka moln, vilka snart utgöto sig i flödande skurar. Det var

                      liksom ville Svea i sorgdräkt och tårar emottaga stoftet av sin

                      störste och mest älskade son:”

Förberedelserna drog ut på tiden då drottningen i sitt koleriska och smått hysteriska tillstånd ständigt försenade begravningen. Det är i alla fall så som historien beskriver det!

I verkligheten kanske man inte ska tillskriva henne hela skulden, ty Gustav Adolf var den största kung Sverige sett och hans begravning måste givetvis följa hans levnad och bli till minne för eftervärlden.

Alla förberedelser tog tid, men den 22 juni 1634 fick i alla fall Lejonet från Norden sin sista viloplats i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Fram till dess hade kistan vilat på Nyköpingshus!

Sorgesalut till en fallen kungs ära sköts av åtta kanoner som erövrats vid Lützen. Dessa hade ställts upp på Brunkebergsåsen – skådeplatsen för ett annat slag i en annan tid då Stureätten hade besegrat danskstödda styrkor under 1400-talets andra hälft.

I sorgetåget visades än en gång upp de vapen som kungen burit under slaget. Lennart Torstensson, som nu frigivits och återhämtat sig från fångenskapen, bar riksbaneret! Likpredikan hölls av Johannes Bothvidi, kungens fältpräst och själasörjare under krigsåren.

Det blev en hjältes avsked. Ett avsked med mäktiga, yttre attribut, men under ytan förhärskade fattigdomen.

Sverige var en gryende stormakt, men landet var fattigt, glest befolkat och märkt av umbärande och många år av krig. Till begravningen bjöds inga utländska potentater in, ty då skulle de bara begynna att se vår fattigdom, som det uttrycktes i en diskussion om ämnet som hölls före begravningen.

Landet var tömt på resurser och tvangs varje år skicka nya, friska, unga män till krigets skördemaskin på kontinenten. Det är ett under att detta lilla, sargade land, kunde uppehålla stormaktsstatus under mer än ett tre kvarts sekel. Att så ändå kunde ske, måste man nog tacka dess kungar och sega bondpojkar för.

Gustav Adolf banade vägen och han skulle, efter Kristinas abdikering 1652, följas av den Pfalziska ättens tre Karlar som med friskt mod och vässad värja kämpade för en dödsdömd stormakt. När Sverige slutligen besegrades och bringades på knä efter skottet vid Fredriksten år 1718, fanns inte mycket kvar av det en gång så mäktiga riket! Sönderfallet skulle fortsätta i ytterligare nästan hundra år och efter 1814 års fred var stympningen nästan klar. Borta var Finland och alla besittningar som en gång gjort att Sverige med rätta kunde kalla Östersjön för ”Vårt hav”.

Den enda tröst som freden gav detta år, var unionen med Norge. Det sista kapitlet skrevs fredligt år 1905 då unionen upplöstes.

I februari 1633 hade den svenska riksdagen förhandlat och skrivit under på att konungen Gustav II Adolf, för nu och all framtid skulle ha tillnamnet ”Den Store!” Ty Stor hade han varit när han med små medel och stor envishet hade gjort landet Sverige stort.

Ingen annan monark i Svea Rikes historia har någonsin tilldelats denna ära! Gustav Adolf den Store är och förblir den enda kungen som hedrats på detta sätt. En heder som han med all rättmätighet var värd, speciellt när man betänker att han inte ens föddes till kung! Han blev kung på grund av faderns gärningar och handlande. Hade slaget mot Sigismunds trupper gått förlorat, hade Sverige med all trolighet aldrig fått sitt Lejon och kanske heller inte sin stormaktsstatus. Det var mycket som uträttades av en enda man. En man som hade visioner och vars handlingar märks än idag i den statsförvaltning som han byggde upp för att klara av den administration som kriget och det faktum att han tillbringade så mycket tid i fält, krävde!

Vi måste sluta skämmas över vår historia! Vårt våldsamma förflutna är bara en spegelbild av den tid våra förfäder levde i. Den alliansfrihet vi säger oss stå för idag, gällde inte för tre hundra år sedan.

Den som var stark, var den som överlevde. Värjan talade och om inte våra förfäder gjort uppror och stått för sin sak med vapen i hand, hade Sverige kanske inte ens existerat som nation idag – det kan vi aldrig veta! År 1520 var Danmark den ledande stormakten och Sverige var en underlydande unionsstat. Den danske kungen ville förena nordens tre kronor under sin egen överhöghet, men mot detta satte sig en stormansson upp. Hans namn var Gustav Eriksson av släkten Vasa och det han påbörjade 1520 avslutade hans barnbarn Gustav Adolf 112 år senare.

 Det som är rätt idag behöver alltså inte vara rätt i morgon och var det med all säkerhet inte igår! Men rätten till historiska rötter är varje människas rätt, ty det är bara på grundval av våra förfäders arbete som vi idag kan njuta av frukterna. Det är vårt gemensamma ansvar att vårda det historiska arvet och utveckla det till framtida generationer. Då kan vi inte låta kortklippta ungdomar med snedvridna ideologier ta över, för den dag man inte kan intressera sig för det förgångna, utan att möta hat och missförstånd idag, den dagen har vi förlorat slaget om framtiden!

Vi måste alltså acceptera vårt historiska arv! Vara stolta över att våra förfäder klarade av att uträtta vad de gjorde med de små medel som stod dem till buds. Våra förfäder byggde grunden till det land vi har idag. Mycket är annorlunda, men grunden är densamma. Ungefär som när man gör en omfattande renovering av en fastighet.

Gustav den andre och store… Gustafwus Adolff…Han var den sista av de Svenska Vasakungarna, men den förste att se ett nytt rike växa fram ur resterna av det gamla! Stormakten Sverige!