steelman.blogg.se

Alla behöver få prata av sig. Här är ordet fritt och det som behandlas är det som först poppar upp i tankeverkstan.

1632 års krig

Kategori: 30 åriga kriget, Krig och fred

Kriget, som egentligen borde ha varit slut den 8:e september 1631, rullade nu alltså in på sitt fjortonde år. Gustav Adolf hade snart tillbringat två år av sitt liv på Tysklands blodiga slagfält och drar nu med sin armé mot öster.

Först sopas allt motstånd undan vid staden Donauwörth och sedan gick man mot Bayern. Mellan Bayern och Gustav Adolfs styrkor låg dock Donaus biflod Lech och det är här som Gustav Adolf än en gång möter Tilly.

På grund av snösmältning och det faktum att Lech vid den här tiden inte utnyttjades för vattenkraft, var floden strid och svår att forcera. Alla broar var rivna och vid det enda tänkbara vadstället låg Tillys styrkor förlagda med kanoner och musköter riktade mot floden.

 
  • Johann Tserclaes Tilly

Nästet var en höjd, cirka 800 meter från själva floden, där man totalt behärskade området  – trodde man!

Här skulle Gustav Adolf göra ännu en krigshistorisk insats genom sin djärvhet och sina truppers fantastiska tapperhet. Speciellt finnarna!

Den 3:e april har kungen läget klart för sig och hans plan sätts i verket. Den svenska huvudstyrkan marscherar upp i full slagordning och börjar bygga infanterivärn på flodstranden – ivrigt påhejade av Tillys kanoner som snart får svar på tal av svenskt artilleri som med 72 kanoner besvarar elden.

Vid mörkrets inbrott för svenskarna fram bromaterial, något som spejarna snabbt rapporterar till sin fältherre som nu är övertygad om att Gustav Adolf tänker föra över sin armé.

Dock hade den svenske kungen andra planer. Anfallet är bara en skenmanöver för att skapa utrymme för svensk trupp att ostört ta sig över floden tre kilometer bort, där en holme bildade en naturlig brygga från vilken man kunde vada i land.

Virke bröts loss från böndernas korsvirkeshus i närmaste by och båtar skeppades långväga ifrån för att bilda en bro över till holmen.

Nästa dag gjorde svenskarna nya framstötar mot Tillys kanoner och Lennart Torstensson hade nu flyglat sitt artilleri för att kunna skjuta korseld.

I detta läge börjar Tilly inse att något händer längre upp längs floden, men han vet inte vad, då tät rök driver in över hans linjer och försvårar sikten. Röken kommer från fuktiga halmbalar som svenskarna låtit tända eld på för att dölja sig.

Klockan åtta på morgonen den 5:e april 1632 gick tre hundra savolaxare under ledning av Jürgen Wrangel, i båtarna som under intensiv kanoneld tog sig över till holmen i skydd av röken, samtidigt som de lade ut de bockar som snickrats och anpassats till flodens djup.

Kungen understödde med en sällan skådad kanonad som fick marken att skaka flera kilometer bort. Tilly försökte flytta sina trupper närmare holmen, som lades under hård musköteld, men Wrangels trupper lyckades trots kulregnet, förfärdiga bron som stod klar sent på eftermiddagen.

Vid det laget hade Tilly med sina generaler Maximilian av Bayern och Aldringen, skyndat mot vadstället. Ett nödrop sändes ut till Wallenstein: ”Gustav Adolf kommer över floden!”, men det var försent.

Aldringen träffades av en kula i huvudet och Tilly träffades av en regementskanons kula som krossade hans högra ben, strax över knät.

Tillsammans med tre svenska brigader sprang nu Gustav Adolf över floden och samtidigt hade Stålhandskes finnar hittat ännu ett övergångsställe och vid mörkrets inbrott var segern ett faktum. Maximilian av Bayern gav order om reträtt till Ingolstadt och på morgonen kunde svenskarna ta sig över floden utan besvär. Striden hade kostat två tusen svenskar livet och kanske tre tusen tyskar hade stupat.

Nu stod Gustav Adolf inne i det rika Bayern. Ett land så långt orört av kriget. Ett land som inte sett skuggan av någon protestantisk armé…det skulle det bli ändring på nu! Svenskarna skulle plundra, skövla och våldta landet så grundligt att svenskskräcken skulle leva kvar långt in på 1900-talet. Man skrämde till och med sina barn med den hemska svensken. En samtida visa lyder i översättning:

 

                                            Här har svensken varit

                                            Roffat åt sig allt och farit

                                            Fönstren har han sönderkrossat

                                            Blyet ur det har han lossat

                                            Kulor därav har han gjutit

                                            Och sedan bönder skjutit

                                           

Efter övergången av Lech tog man snabbt staden Augsburg, avskedade den protestantiska ledningen och drog vidare mot Ingolstadt, femton mil bort och här kommer Gustav Adolfs första stora motgång.

Efter att ha fått hästen skjuten under sig, förlorat både Wrangel och markgreven av Baden och mött ett häftigt motstånd, insåg Gustav Adolf att Ingolstadt inte lät sig tas denna gång. Den enda ”segern” var väl att Tilly slutligen avled i sviterna efter skottskadan från Lech., men Tyskland hade fler fältherrar att sätta upp.

Svenskarna drog nu mot München under stor grymhet. Man plundrade, mördade, våldtog, brände, torterade och på alla sätt spred fasa omkring sig. Motaktionen var gerillaräder mot de svenska trupperna. Nålstick som retade upp kungen än mer och fick honom att intensifiera straffexpeditionerna. Målet var ett Bayern som antingen samarbetade eller såg sig krossat.

Till slut valde München att låta sig brandskattas och betalade en summa av 300 000 riksdaler – den största gälld som någon tysk stad dittills tvingats betala!

Vinterkonungen, Fredrik av Pfalz, fick nu sitt palats tillbaka och Gustav Adolf fick rikt krigsbyte i form av bland annat vapen. 136 kanoner i olika kalibrar föll i svenskarnas händer.

  • Fredrik V av Pfalz
 

Det är i det här läget som svenskarna nås av flera nyheter. Den ena var rapporter om jäsningar och oroligheter bland protestantiska bönder. Något som svenskarna gärna underblåste för att kunna dra nytta av dess följdverkningar.

Den andra nyheten var värre. Wallenstein var tillbaka! Med egna medel hade han stampat fram en armé på upp emot 40 000 man mot löfte om total överhöghet över Glogau i Schlesien samt hertigtiteln tillbaka. Allt detta hade han fått då kejsaren inte hade något val med svenskarna mindre än tio mil från sin gräns.

Wallensteins inblandning tvingade nu Gustav Adolf att ändra sina planer.

Den gåtfulle och för omgivningen ibland direkt livsfarlige fältherren drog nämligen in i Böhmen och rensade ut de Sachsiska trupper som fanns där.

  • Albrecht von Wallenstein
 

Efter att ha förenat sig med den Bayerska armén, drar han mot Nürnberg för att på så vis locka Gustav Adolf till en uppgörelse som skulle göra slut på det svenska hotet.

Gustav Adolf svarar och ändrar riktning. Tåget mot Österrike skrinläggs och med 28 000 man fotfolk, 17 000 ryttare och 175 kanoner sätter han av norrut för att genskjuta Wallenstein innan denne hinner ta Nürnberg.

 I detta krigsföretag är det den största, samlade styrka som Gustav Adolf  kommer att leda. Den svenska hären – kärntruppen – var försvinnande liten i mängden och uppgick till kanske tio procent av den totala styrkan, men krigsledningen var och förblev svensk!

Kapplöpningen till Nürnberg vinns av Gustav Adolf som befäster staden och förlägger sina trupper i vad som av krigshistoriker beskrivs som höjdpunkten på svensk fältbefästningskonst under hela detta krig.

Wallenstein låter sig dock inte imponeras, utan väljer att på liknande sätt befästa en höjd bara några kilometer från de svenska lägret och lyckas på så sätt nästan helt skära av de svenska försörjningslinjerna.

Nu har kriget sett ännu en ny uppfinning i konsten att ta liv – hungerkriget! Utan försörjning kommer snart armén att börja sjunka ihop och därför vilar inte Gustav Adolf. Förstärkningar anländer från tre olika håll och lyckas i sin tur skära av Wallensteins möjligheter till försörjning.

Detta kan bara sluta på ett sätt – katastrof! 50 000 människor ligger nu nedgrävda på en förhållandevis begränsad yta och alla försök till ett avgörande misslyckas.

Försörjningsenheter på båda sidor överfalls och plundras liksom landet runt omkring. Inom två månader är landskapet ut till en radie av sju mil bränt, plundrat och öde. Ingen mat finns att få. I Nürnberg dör folk av svält och stanken av ruttnande kadaver sprider sig över omgivningarna, tillsammans med de obligatoriska sjukdomarna som kommer hand i hand med undernäring, svält och dåliga hygieniska förhållanden.

Hären sjunker ihop under trycket av katastrofen. Deserteringarna bort från svälten börjar som en rännil och slutar i en strid flod. Kanske så många som tio tusen man rymmer undan för att inte svälta ihjäl och nu är måttet rågat.

Under falska förhoppningar, byggda på desinformation som sagt att Wallensteins armé dragit bort och bara lämnat en liten vaktstyrka kvar i lägret, beslutar Gustav Adolf sig för att gå till attack.

Den 24:e augusti rycker infanteriet fram mot den befästning som byggts av Wallensteins trupper – Alte Feste!

Fällan slår igen när hela den kejserliga armén öppnar eld och formligen hamrar ner de svenska i marken. Gång på gång skickar Gustav Adolf fram sina mest framstående elittrupper, men de slås alla tillbaka. Stålhandskes finnar, Hakkapeliterna, gör två hjältemodiga stormningsförsök, men tvingas retirera.

Totalt förlorar hären tusen man döda och lika många till i sårade, bland dem fältherren Johan Banér. Dessutom faller många av de dugliga officerarna i fångenskap, som exempelvis Lennart Torstensson och kungens frände, överste Erik Hand.

 
 
  • Johan Banér

 Detta nederlag är en svår prestigeförlust för Gustav Adolf som beslutar sig för att lämna Nürnberg och istället gå mot Österrike för att där understödja de revolterande, protestantiska bönderna som fått skriftliga löften på detta genom sin ledare Tomas Ecklehner som besökt Gustav Adolf i Nürnberg.

Dock skulle det visa sig att initiativet i detta krig nu sakta förskjutits över till motståndarsidan. Wallenstein har med sina trupper dragit norrut och brutit in i Sachsen där de förenats med Pappenheims kroater. Tillsammans bränner och plundrar de hela provinsen och Gustav Adolf tvingas för tredje gången ändra sina planer. Om Wallenstein lyckas bita sig fast i Sachsen skulle detta allvarligt försvåra för Gustav Adolf att få in förstärkningar. Dessutom skulle de svaga banden av lojalitet som Öl-Göran var förbunden med, med all säkerhet luckras upp och försvinna och detta får alltså inte hända.

Den forcerade marsch som nu inleds är något av ett under för denna tid. Normalt var en armé av den storleken som den som följde Gustav Adolf, en koloss på lerfötter. Den bestod ofta av mer än bara soldater. Där återfanns anhöriga, horor, affärsmän, fixare och tjuvar och allsköns patrask som drogs till den segerrika och vinstgivande maskinen. Tusen och åter tusen människor som inte var stridande, men som ändå följde trossen, skulle föras fram på dåliga, sönderkörda och leriga vägar. I vanliga fall rörde sig denna rullande stad kanske fyra kilometer om dygnet – nu blev hastigheten uppdriven till fyra mil om dygnet!

Den 28:e oktober når man Erfurt med en liten förtrupp i vilken kungen ingår och här inväntar man huvudstyrkan, samtidigt som man samlar runt sig alla tillgängliga förband.

Planen är att rycka fram och skära av vägen till Elbe och därmed stoppa Wallensteins framfart.

Samtidigt hinner Gustav Adolfs drottning ifatt kungen och de tillbringar en sista natt tillsammans i ett hus vid Fredrik-Wilhelms platsen. Följande dag överlämnar kungen sin drottning i stadens rådsherrars vård och drar vidare.

Den 31 oktober når man Naumberg, fem mil sydost om Leipzig och bygger här ett fältläger av samma typ som det man uppfört i Werben. Armén är nu redo för vintervila, men spänningen ligger i luften.

Svenskarna är i detta läge cirka 20 000 man och den katolska armén stod inte mer än två mil bort, i Weissenfels. Framskjutna förband utväxlar skott och Wallenstein är övertygad om att Gustav Adolf snart ska gå till offensiven. Kungen väntar dock, osäker på Wallensteins motiv och planer. Han vill inte förnedras ännu en gång. Tiden går!

Totalt har Gustav Adolf vid ingången av november 1632, cirka 150 000 man spridda över en yta som sträckte sig från polska gränsen i öster till Elbe i väster. Från Östersjön i norr till Böhmen i söder. Wallenstein förfogar över cirka 100 000 man.

Kommentera inlägget här: