Landstigning


Den svenska flottan nådde tyska kusten på midsommarafton 1630 och man ankrade upp utanför ön Usedom till vilken Gustav Adolf lät sig ros för en första rekognoscering under natten.
Följande dag började den tryckande hettan ersättas av annalkande lågtryck. Svarta moln tornade upp sig och svepande ljungblixtar skar sönder himlen när ordern kom: Halva infanteriet skall landsättas. I historien är denna lördag, den 26 juni 1630, en ödesdag. Nu hade svensk trupp satts i land på främmande jord och man var i krig med Tyskland! Platsen som valdes var den nordvästra udden på ön Usedom, vid floden Peenes utlopp.

Enligt samtida ögonvittnesskildringar skall Gustav Adolf, i sällskap med Nils och Joakim Brahe, ha varit bland de första att vada iland och kungen - rörd av ögonblicket – föll på knä och tackade Gud för att han skänkt de svenska vapnen en olycksfri överfart. Den bön han med hög röst lär ha bett, lyder, enligt äldre historieskrivningar, som följer: ”Du vet att jag företagit detta tåg, icke till min utan Din ära och Din förtryckta kyrkas hjälp! Giv ock framledes lycka att utföra detta Ditt heliga verk till den stund och det mål som av Dig bestämt är”

På kvällen den 26 juni kunde de svenska trupperna se de tyska vårdkasarna som brann längs kusten – ett meddelande till andra att nu var Lejonet här. Timmen var slagen då det kejserliga imperiet skulle kastas över ända av en man från Nordens land.
I propagandan hade man ju utmålat Gustav Adolf som Lejonet från Norden, befriaren som skulle lyfta förtryckets bojor från de arma furstar som led under det kejserliga oket. Det var bara ett litet problem i det här läget – det fanns inga furstar som uttalat någon önskan om befrielse! De facto är att Gustav Adolf faktiskt inte hade en enda bundsförvant när han nu klev in på scenen. Ingen välkomstceremoni alltså! Inga vajande flaggor, inga hyllande folkmassor som välkomnade de svenska ”befriarna”. Däremot hade Gustav Adolf före avfärden från Älvsnabben, fått ta emot sändebud från Bogislav av Pommern, som vädjade till kungen att inte genomföra detta uppdrag – givetvis hade de talat för döva öron!
Det var alltså inga glada miner i de tyska furstehusen när nu svenskarna började landsätta sina trupper. Under de närmaste dagarna klev 38 000 man in i Pommern. Av dessa var 14 500 svensk kärntrupp – Den Blå Brigaden – bestående av utskrivna, svenska bondsöner. Resten var mer svårkontrollerade legoknektar.

Några drabbningar blev det inte så här direkt, utan mer nålstick av ”krabater som försökte bravera” utanför Wolgast.
En krabat var det svenska uttalet för kroat som var något av de kejserliga imperiets elittrupper, eller kanske mer fruktade soldater från Balkan. Man kan ju undra vilken respekt de svenska hade för dessa ”krabater” med tanke på vilken innebörd ordet senare har fått i det svenska språket då krabat närmast tyds som skojig typ eller pigg gynnare! Tydligen var Gustav Adolf inte alltför imponerad av dessa pigga gynnare som testade hans armé.

Om vi nu lämnar dessa ”krabater” åt sidan och istället inriktar oss på hur nyheten om den svenska invasionen slog i den tyska ledningen.
Slog förresten. Om nu Gustav Adolf inte var imponerad av de fruktade kroaterna, så var inte den tyska ledningen speciellt imponerad av hans ”invasion” heller. De satt nämligen i en kongress nere i Regensburg och räknat från Bayern så var det kanske tio till tolv dagsmarscher bort.
Här var man mer intresserad av vad man skulle göra med sin obekväme fältherre Wallenstein.
Kurfurstarna såg nämligen Wallenstein som ett hot direkt riktat mot dem själva. Själv hade han ingen chans att försvara sig då han för närvarande befann sig på annat håll, nämligen i Memel, som låg ännu längre söderut. Där var han redo att börja marschera mot Italien där Frankrike hade riktat fientliga åtgärder mot de Habsburgska intresseområdena.
Någon som däremot var med i Regensburg var Tilly, som nu såg en möjlighet att manövrera ut Wallenstein och åter själv få bli överbefälhavare över den kejserliga armén.
Nu tar man ett av de märkligaste besluten som kom att fattas under detta krig. Sverige har landsatt 38 000 man på tysk jord och man för dessutom krig mot Frankrike, om än på Italiensk jord.
Vad gör man? Jo, man avskedar sin överbefälhavare som butter och förmodligen hämndlysten, drar sig tillbaka till sina gods i Böhmen. Man avfärdar hotet från Gustav Adolf som utan problem kan tåga in i Stettin och få kontroll över Oder och all den handel som förs på floden. Dessutom beslutar man att sända hem halva armén – mycket märkligt!

Ny överbefälhavare blir vallonen Jean Tserclaes, greve till slottet Tilly och hans karriär i detta krig kunde kanske ha börjat på ett bättre sätt! Det rytande lejonets vrål tycks inte ha nått herrarna i Regensburg, men tiderna skulle ändras och snart skulle de inte bara höra rytandet. De skulle även på känna den sura andedräkten i sin nacke och de vassa klorna som skar in i bålen.

Gustav Adolf hade nog inget emot detta handlande, för med sin armé kunde han nu utvidga sitt brohuvud. I god ordning och utan alltför mycket buller bredde den svenska krigsmakten nu ut sig över norra Pommern. Högkvarteret inrättades i staden Stettin och jakten på bundsförvanter började.
Som vi redan konstaterat tidigare, så var det inte någon massiv tillströmning av frivilliga furstar som aktivt sökte Gustav Adolfs beskydd. Istället hukade man i sina borgar och åberopade sin neutralitet i en konflikt som med tiden inte skulle kunna lämna någon oberörd.
Vad kungen anbelangade så gav han inte mycket för alla försök till att smita undan. Följande raseriutbrott finns bevarat i de svenska arkiven och är kanske inte riktigt förenligt med god svensk neutralitetspolitik i våra dagar.
”Om någon neutralitet vill jag varken veta eller höra av! Varm eller kall! Fiende eller vän måste man vara! Detta var en strid mellan Gud och den onde. Vill man hålla med sin Gud, går man in på Sveriges sida, men vill man hellre hålla med den onde, så får man slåss med svenske kungen. Ett tredje alternativ finns inte."

Den svenske diplomaten Johan Adler Salvius, får nu fara kors och tvärs för att söka förmå de tyska furstarna. Han var i Lybeck, Hamburg och Bremen – samma resultat! Det var bara, som vi berörde i avsnittet ”Sverige dras in i kriget”, den fria staden Magdeburg och markgreven Kristian Vilhelm av Hessen som av egen fri vilja slöt upp bakom Gustav Adolf.
De närmaste berörda – Sachsen och Brandenburg – var fullkomligt ointresserade av några ”räddningsinsatser” från svensk sida!
Det såg alltså inte så ljust ut för Gustav Adolf, men en ljusning dök upp när den franska diplomaten Hercule de Charnecé åter klev in på scenen. Vid flera tidigare försök hade man misslyckats med att sluta ett för alla parter gynnsamt försvarsförbund med Frankrike. Nu togs nya tag. Ett avtal undertecknades så slutligen den 13 januari 1631 där ekonomiskt stöd mot uppvisande av en duglig armé, skulle utgå för vart och ett av åren fram till 1637.
Avtalet sågs som en seger för svensk diplomati och kungen själv kunde stolt konstatera att det var ett välkommet tillskott till de svenska vapnen att nu Frankrike förband sig att under 1631 utbetala 300 000 livres och sedan ytterligare 1 000 000 livres per år. Det var nämligen den summa som saknades för att ytterligare avancemang skulle kunna ske.

Sagt och gjort. Kungen var inte den som vilade på sina lagrar. Den ena staden efter den andra längs floden Oder föll och snart stod man vid Frankfurt an der Oder.
I de fallna städerna förlades svensk eller finsk stödtrupp och de kroatiska förband som hade oturen att råka ut för kungen, krossades. Det betydde döden eller fångenskap och i det senare fallet sändes de till en något mer utdragen död i Falu koppargruva hemma i Sverige.
Snart hade även Frankfurt an der Oder fallit sedan skotska förband av värvade legotrupper lyckats ta sig igenom fästningsvallar och stadsmur.
De kejserliga trupper som höll staden, kunde tyvärr inte åberopa konventionen om mänskliga rättigheter och behandlingen av krigsfångar utan fick finna sig i att mejas ner – slaktas är kanske ett mer rättvisande uttryck. För denna bedrift fick nu skottarna tre timmar av fri plundring!
En regel i detta krig, liksom andra på denna tid förekommande konflikter, var att en stad som tagits under stormning måste få plundras! Att Frankfurt an der Oder var protestantisk gjorde ingen skillnad. Gustav Adolf gav därför klartecken till skottarna: Tre timmar – inte mer – och måttfullhet och skonsamhet skall visas civilbefolkningen!
Nu blev det inte så! Skall man leta förklaringar så kanske man med ett modernt uttryck kunde säga att trupperna var avtrubbade av allt våld! Att deras empati tryckts ner av de hittillsvarande striderna! Hursomhelst blev staden en slaktbod då fylleri och dårskap accelererade under vansinniga former.
Efter 24 timmar lyckades svenskarna få slut på galenskapen, men då var stadens gator och gränder fyllda av ihjälslagna människor. Det skulle ta sex dagar att få samtliga i jorden!