Massakern i Magdeburg
Kategori: 30 åriga kriget
På 1600-talet fanns det inga tribunaler i Haag som behandlade och dömde krigsförbrytare. Ingen krigsrätt som påbjöd rätt och fel. Det var upp till varje fältherre att försöka bringa ordning i de egna leden, något som inte alltid var så lätt.
I vår moderna tid säger man att barn och ungdomar blir förråade av för mycket TV, video, PC-spel etc, men vilken effekt hade kriget på de enkla, svenska bondpojkar som marscherade under den blå och gula fanan? Vad tänkte, tyckte och kände de inför scener som den i Frankfurt an der Oder? Förmodligen samma sak som vilken normal nutidsmänniska som helst och när samma scen utspelade sig gång på gång i större eller mindre skala, ja då trubbades känslorna av.
Antingen slutade man bry sig för att spara sin egen smärta, eller så fick man en krigsneuros och gick lika hårt fram själv. Detta fenomen gällde givetvis även på den motsatta sidan i denna växande konflikt.
Hade en krigsförbrytartribunal fått en chans att döma i fallet Frankfurt an der Oder, så hade
domen över Gustav Adolf blivit hård, men värre saker var på gång och snart skulle Tilly få sitt eget blodbad! Gustav Adolfs planer var att efter Frankfurt an der Oder gå rakt in i de kejserliga arvländerna, men nu hade Tilly vaknat och bestämt sig för vad han skulle göra. Att Magdeburg hade anslutit sig till Gustav Adolf var en skymf och dessutom ett hot då det kunde inspirera andra furstar att göra likaledes. Sålunda måste en straffexpedition vidtas och statuera ett exempel.
Tilly – som av sina soldater kallade för ”Fader Johan” på grund av att han från början velat bli präst – hade aldrig förlorat ett fältslag och vid mogna 71 års ålder kunde väl detta sägas vara en bedrift.
Med sin armé började han därför att belägra staden Magdeburg för att låsa till porten till södra Tyskland. Gustav Adolf hade nu här en intressekonflikt att ta hand om. Magdeburg var en av de få svenska bundsförvanterna och staden måste undsättas. I annat fall skulle ryktet om det tandlösa Lejonet spoliera alla försök till att utvidga förbundet och få fler städer och stater att ansluta sig.
Tyvärr skilde cirka 20 mil mellan Gustav Adolfs armé och den hotade staden och som ett lås emellan befann sig kurfurstendömena Brandenburg och Sachsen och dessa hade inte slutit något förbund med den svenske kungen och inte heller tänkte de tillåta någon svensk trupp att passera över deras territorium. Vad skulle kungen göra?
Trovärdigheten stod på spel och alla diplomatiska utspel avslogs. Ingen trupp fick passera – klart slut! Svågern George Wilhelm var ju redan från början kallt avvaktande till Gustav Adolf efter att ha blivit överkörd av modern i giftermålsdiskussionen några år tidigare och inte stod det bättre till i nästa furste hus heller.
Öl-Göran, som var det populära namnet på Johan George av Sachsen, svarade inte ens på Gustav Adolfs brev. Han var kallt avvisande och mer intresserad av mat och dryck än storpolitiska utspel. Det fanns alltså bara en sak kvar att göra för den svenske kungen. Han tar sin armé och marscherar in i Brandenburg!
Snart står kungen utanför Berlin där kurirer rider om varandra med brev. Någon diplomatisk lösning hann man dock aldrig med eftersom Tilly nu beslutat sig för att storma staden!
Den första anfallsvågen bestod av Pappenheim och dennes kroater och här var det inte fråga om att hålla tillbaka våldet. Ordern var klar! Detta var en straffexpedition och exempel skulle statueras så ingen annan avfälling skulle frestas att ansluta sig till den svenske kungen.
Massakern blev fruktansvärd! Plundring och mord och brott långt värre än så! Kvinnor våldtogs och dödades och spädbarn spetsades på pikenerarnas pikar. Gränderna fylldes av döda och döende och blodet rann längs gatorna och samtidigt som detta skedde blossade bränder upp på flera håll i staden. Den formidabla eldstorm som blev följden, drev till slut ut marodörerna från staden som slukades i ett dånande eldhav.
Av stadens uppskattade befolkning på kanske 45 000 så försvann över 30 000 i detta skärande helvete som måste ha tett sig likt Dantes inferno där de gul-orange lågorna färgade himlen röd.
En av dem som kremerades var Didrik von Falkenberg, som av kungen sänts ut för att leda och övervaka stadens försvar till dess Gustav Adolf hann fram. Efteråt beskrev kungens skrivare, Grubbe, i ett brev till riksrådet i Stockholm, synen så här: ”Det äro icke över 10 eller 12 hus i staden och några få fiskebåtar, som äro behållne. Allt det andra är i grunden förstört och det mesta folket ihjelslaget, uppbrändt, fördrunknadt.”
Att Tilly var skakad av det inträffade, som vida överskred hans straffplaner, finns det synliga belägg på i de tyska krigsarkiven där brev och ögonvittnesskildringar finns bevarade. I ett av breven som sänts till kejsaren skriver Tilly: ”Efter Trojas och Jerusalems förstöring har någon sådan victoria icke blivit sedd!”
När nyheten nådde Gustav Adolf om Magdeburgs fall och förintelse lär han i ohöljd ilska ha utbrutit: "Gode Gud jag skall en gång hämnas på den gamle korpralen om det så skall kosta mitt liv!”
Detta var alltså mer än bara lite grus i det maskineri som Gustav Adolf skapat inför detta krig. En sådan här katastrof var något nytt! Aldrig tidigare hade något liknande inträffat och vems fel var det? Jo – den svenske kungen som lovat staden sitt beskydd! Snabbt spreds den fasansfulla nyheten ut över i Europa med hjälp av över tre hundra olika flygblad och pamfletter. Gustav Adolf försvarade sig med glöd och sköt skuldfrågan vidare, ty det var ju ändå kurfurstarna som vägrat att sluta förbund och hindrat den svenska arméns framryckning. Det var alltså Öl-Göran och George Wilhelm som indirekt orsakat katastrofen. Hade de släppt fram de svenska trupperna så hade man sopat banan med de kejserliga knektarna och det hela hade aldrig behövt inträffa. Ett led i detta blev nu att kurfursten i Berlin, som redan tidigare varit negativt inställd till ett förbund med Gustav Adolf, nu blev direkt avvisande och i ett brev till Gustav Adolf uppmanar han honom att ta sin armé och lämna Spandau, försvinna från Brandenburg för gott och lämna dem ifred.
Nu var kanske inte detta så klokt eftersom Gustav Adolf ändock var Gustav Vasas barnbarn och Vasablodet kokade lika intensivt nu som det gjort på kyrkbacken i Mora när kungen höll sitt tal till allmogen för att mana till resning mot dansken 110 år tidigare. Gustav Adolf blev nämligen heligt förbannad!
Den svenska armén – totalt vid denna tidpunkt cirka 20 000 man – bröt upp och drog nu fram mot Berlin med kanonerna främst. Till slut stod man så nära murarna att de förskrämda Berlinborna kunde se de vajande spelen och de svenska fanorna – då reagerade slottet!
I flygande fläng kom en vagn mot de svenska linjerna och ur denna klev Gustav Adolfs svärmor – Anna av Preussen, och svägerskan. Fursten själv syntes inte till! Till det räckte förmodligen inte modet utan han dröjde sig kvar i slottet och hukade bakom de tjocka murarna. Samtalet mellan kvinnorna – som bad kungen att skona Berlin – och Gustav Adolf tog mycket lång tid. Kungen, som likt farfar, var en god talare, förklarade det politiska likväl som det militära läget. Han önskade inget ont över staden, men den stod i vägen för hans syften och om man inte var med honom så var man emot honom. Något tredje alternativ fanns det ju inte och till slut låter sig Anna övertalas att ta med Gustav Adolf in i staden för att sätta in en direkt stöt på den vankelmodiga fursten.
Nu lyckas dock vare sig Anna eller Gustav Adolf övertala George Wilhelm som nästa dag får se hur den svenska armén dras samman ännu närmare Berlin. De hotfulla kanonerna är riktade mot staden och soldaterna står redo med tända luntor och inför detta direkta hot finns ingen chans att värja sig - George Wilhelm låter sig slutligen övertalas att sluta förbund och bli Sveriges allierade.
I fördraget behåller Sverige de två viktiga fästena Spandau och Kustrin och svensk trupp garanteras fri lejd över Brandenburgskt territorium. Efter att ha drivit igenom fördraget, lämnar Gustav Adolf den av pest hemsökta staden Berlin och drar norrut mot Werben, där han inrättar ett fäste.
I Werben hade han full kontroll över Brandenburg. Vad han dock inte hade kontroll över var den ekonomiska situationen då pengarna nu började ta slut, vilket fick till följd att de inhyrda trupperna började knorra och i brev hem till Axel Oxenstierna i Sverige (de finns bevarade i de svenska krigsarkiven) skrev han att situationen började bli kritisk och att han behövde kontanta medel likväl som truppförstärkningar. Det är i detta läge som Tilly kommer dragande med trupp för att jaga bort den besvärlige kungen. Det gick dock inte så bra!
Trots överlägsen numerär så kunde han inte ta Werben i öppet slag. Alla omkringliggande byar brändes, fronttrupper besköt varandra från båda sidor, men något avgörande kom inte till stånd. Gustav Adolf själv var inblandad i en våldsam sammanstötning när han med bland annat 800 man finskt rytteri – hakkapeliterna – gjorde en framstöt mot kroaterna och tusen man kyrassiärer. Det var här som hakkapeliterna utmärkte sig så pass att de i framtiden fick den hedervärda högerflygeln, närmast kungen, som sin plats i slagordningen.
Då Tilly inte nådde något avgörande blev han efter några heta sommarveckor tvungen att dra sig tillbaka. Maten var slut och pesten härjade och eftersom en armé vid den här tiden levde av vad grannskapet kunde förse den med fanns det inget val när landskapet var uttömt till en radie av sju mil. Detta kom att bli de åldrade fältherrens första stora misslyckande!
Det hade nu alltså gått ett år sedan Gustav Adolf klev i land på tysk jord. Från att bara ha behärskat stranden han stod på, sträckte sig nu det av Sverige behärskade landet från Rügenwalde till Ribnitz. Man behärskade Pommern, Brandenburg och Mecklenburg. Hem till Sverige hade man skickat ett rikt krigsbyte och kyrkorna i Stockholm kunde under midsommarafton 1631 ståta med totalt 46 kejserliga fanor som hängdes ut för att visa folket på den svenska krigslyckan som ingen egentligen vågat hoppas på. Som en skänk från ovan kom nu också förstärkningar i form av åtta tusen man svensk trupp och sex tusen värvade skottar. Det verkade som allt gick Gustav Adolfs väg, men än var inte Tilly slagen och runt hörnet väntade den tyska staden Breitenfeld.
