Lejonet från Norden
Kategori: 30 åriga kriget
Gustav Adolf kallas ju ibland för ”Lejonet från Norden”, men varifrån fick han det tillnamnet?
Sanningen ligger i att myten om det Nordiska Lejonet, härstammar från tiden då Sverige tog del av den tyska konflikten (30 åriga Kriget).
I alla tider har psykologisk krigföring haft stor betydelse för krigslyckan, så ock nu! Det gällde att både vända hemmaopinionen, som vid detta laget nog började bli ganska krigstrött efter att ha förlorat 40 000 själar till det polska kriget, som att sätta psykologisk press på fienden. Det var då som Gustav Adolf utnyttjade läkaren Aurelio Philippi Paracelsus ett hundra år gamla spådom om ett nordisk lejon som skulle angripa och besegra örnen – dvs kejsaren. Spådomen löd i korthet:
gömda på tre olika platser i Europa. Tre män skall finna dessa skatter och den ena är 32
år gammal, den andra är 50 år och den sista är blott 28 år gammal. När dessa skatter hittas,
brakar det österrikiska kejsardömet samman. Vid denna tid kommer ett gult lejon från
Nordens land att angripa och besegra Örnen.
Men innan något av detta inträffar, kommer Europa att hemsökas av krig, svält och sjuk-
domar. Dock skall Lejonet med sin lilla rättfärdiga hop, stärkta av Guds allmakt, besegra
Ondskan, gripa Örnens spira och lägga under sig Europa och delar av Asien och Afrika.”
Denna skrift av Paracelsus spreds i ständigt nya upplagor och nådde Sverige och Gustav Adolfs gamle lärare Johannes Bureus, som redan kände till denna gamla spådom.
Man kan tänka sig att idén till Lejonet tidigt fastnade i Gustav Adolfs sinne, eftersom många liknande skrifter och förutsägelser fanns om det myt omspunna Lejonet från Norden. Läser man Bibeln, finner man att Herren lovar, genom profeten Jesaja, att en man från Nordens land skulle komma och gå över makthavarna som om det vore av lera. Profeten Jeremia siade ju om Lejonet som skall ödelägga de orättfärdiga länderna och även profeten Daniel talar om Nordanlandets mäktige kung som skulle besegra söderns länder i en envig. Esra talar om ett rytande Lejon som från skogen skulle komma för att krossa det romerska imperiet.
För både det katolska som det protestantiska Europa var dessa förutsägelser, på spädda av tidens järtecken, en aldrig nog så godtagbar förklaring till det Nordiska Lejonets ankomst. Detta är vad folk ute i Europa såg under 1620 talet:
En Schlesisk garvare fick genom änglar veta att Rom-Babylon snart skulle störtas av Lejonet från Norden. En Böhmisk flicka fick en uppenbarelse i vilken Gud lovade hjälp i form av ett nordiskt Lejon. En skollärare från Pfalz såg Lejonet fördriva det Onda med sitt blodiga svärd. En stum återfick talförmågan och började oombett att predika om Lejonet som nu mätt ut tiden för Tillys soldater.
En hel stad såg 1628 hur en mäktig armé från norr möte en armé från söder och där ett väldigt fältslag utspelades på himlavalvet. Till slut besegrade den Nordiska armén den södra.
Dessa historier spreds, ivrigt påhejade av svenska intressen, över hela Europa. De späddes dessutom på med gamla Tycho Brahes spådom från 1573 där han siade om en mäktig kung från Norden som skulle genomföra stora omvälvningar i Europa.
Denna spådom spreds nu även den – väldigt lämpligt med Gustav Adolfs bild på omslaget – ut över länderna i det krigshärjade Europa.
Att marken var förberedd för Gustav Adolfs ankomst vittnar en skrivelse om från 1629. Dess författare var ingen mindre än Wallenstein själv och han skrev: ”Här väntar man på konungen av Sverige som judarna väntade på Messias.”
Vi vet med säkerhet att denna skrivelse snappades upp av svenska agenter och användes av Gustav Adolf själv så sent som 1630 då ett franskt sändebud – Hercule de Charnacé – personligen träffade kungen i Västerås.
Lejonet kommer
Svensk propaganda hade alltså länge jämnat vägen för den stora dagen då det nordiska inflytandet skulle börja breda ut sig på kontinenten, men hur såg det ut på hemmaplan? Ingen, inte ens en kung av guds nåde, kunde ensam besluta att störta landet i krig!
Vad vi vet idag så diskuterades denna heta potatis på ett hemligt riksdagsutskott under åren 1627-28. Av förklarliga skäl var ständerna inte speciellt pigga på att direkt på det polska kriget, kasta ut landet i ännu en konflikt då det skulle kosta än mer i människoliv, extra pålagor, ekonomiska påfrestningar etc.
När dessa synpunkter fördes fram kom Vasablodet i svallning hos kungen som väl lik sin farfar Gustav Vasa, visste hur man talade till folket.
På intet sätt tonade han ner det katolska hotet och inför de gruvliga framtidsutsikter som den djärve konungen nu målade upp för de skrämda ledamöterna, så gick dessa hukande med på att landet skulle rustas inför nästa krig. Det enda man begärde var blott att krigets fasor skulle hållas så långt bort från svensk jord som möjligt var.
Under oktober och november 1629 hölls ett slutligt riksrådsmöte på Uppsala slott. Att hålla till i Stockholm gick just inte då pesten härjade i staden och flykten från smittan drev alltså ut de höga herrarna från kungliga huvudstaden.
Den 3:e november fattades kanske det viktigaste beslut som svenska riksråd någonsin skrivit under på. Detta beslut skulle få världshistoriska konsekvenser och rita om både karta och historieskrivning då lilleputt landet Sverige, inklusive Finland och de baltiska provinserna – möjligen en och en halv miljon människor – gick till anfall mot Europas mäktigaste stat! Här stod en fiende med en folkmängd på cirka 20 miljoner, med möjlighet att sätta upp härar på bort mot 100 000 man och som leddes av tidens bästa och mest erfarna fältherrar
Detta var Davids kamp emot Goliat! Hur skulle lilla Sverige klara av detta? För folket och riksråden måste det ha tett sig som galenskap och ett gigantiskt kliv rakt över stupkanten, men kungen var vid gott mod.
Denna scen, när beslutet om krig skrivs under, har varit ett tacksamt objekt för alla tiders nationalromantiker. Carl Grimberg skriver bland annat så här: ”Vårt lilla folk skulle visa världen, vad det dugde till.”
Den vinter, 1629 – 30 var frenesin stor i landet. Här skulle tillverkas vapen. 8000 musköter, mer än 14 000 värjor, 10 000 stormhattar (hjälmar), 5000 pikar och tusentals och åter tusentals harneskar skramlade fram ur svenska smedjor och rörsmeder.
Över ett hundra kanoner tillverkades och från landsbygden rekvirerades tusendes av hästar och stora matförråd samlades in bland Sveriges bönder.
Man köpte kulor, krut och luntor från Nederländerna och England. Palisadpinnar täljdes – 105 000 – och tillsammans med 10 000 skansverktyg, skickades dessa till Stockholm, där pesten nu ebbat ut.
Nya utskrivningar företogs också och i rullorna fanns, när våren kom, 35 796 man. Av dessa hade dock 4443 sprungit till skogs och därmed undkommit det som allmänt sågs som ett dödsstraff.
Legotrupper kompletterade den blå brigaden och under vintern kom utländsk trupp att förläggas runt om i landet, bland annat fick Örebro, Arboga, Köping och Linköping hysa trupp. Totalt hade 5639 knektar värvats utomlands. Därtill tillkom Svea Livgarde som var ett svenskt, värvat elitförband som stod för kungens personliga skydd.
Efter att ha räknat och dividerat, kom nu kungens kansli fram till att man kunde ställa upp en armé på totalt 76 000 man. Av dessa måste hälften stanna kvar för att skydda fosterlandet om någon skulle få för sig att utnyttja tillfället att falla Sverige i ryggen när man var engagerad på annat håll. Alltså kunde en färdig armé på 30 272 man sättas upp och skickas till Tyskland. Av dessa hade Finland fått släppa till 11 976 personer.
Dessa kom nu att sättas på den största flotta som landet dittills lyckats rusta. 172 fartyg – 32 av örlogsklass och resten av varierande storlek och typ.
I mars 1630 sattes apparaten igång och trupperna började marschera mot sina utskeppningshamnar. Man kan tänka sig scenen när 30 000 man samtidigt började röra sig runt om i riket. På den här tiden var vägarna få och ofta i dåligt skick. Krogar, rastställen och annat var överfulla. Hästar var något sällsynt som antingen gått till armén eller så stulits av legoknektarna. Landet var ett stort kaos och ett danskt sändebud skrev att: ”landet är utarmat och tämligen desperat.”
Den 19:e april tog Gustav Adolf för sista gången adjö i en ceremoni på Stockholm slott och där fick han för sista gången hålla sin tre åriga dotter i famnen. För nu, förklarade kungen, gick han ut i krig. Inte av egen önskan, utan för att han ”därtill retat och utmanad uti åtskillige år”. Detta är nog ett av de starkaste barndomsminnen som unge Kristina skulle få.
Den 31 maj klev Gustav Adolf ombord på ”Tre Kronor” som var bestyckad med 32 kanoner och 160 man, men på grund av väder och vind kunde man inte lägga ut förrens den 11:e juni. Tyvärr var sjöfarten vid denna tid inte riktigt vad den är idag. Vid Mellsten, åtta kilometer sydost om Nynäshamn, blev det nämligen stopp igen och nu började det tryta med förråden ombord.
Kungen sände bud om ny proviant och dricksvatten som skulle tas ombord vid Ölands norra udde vilket var flottans samlingsplats där man inväntade de skepp som seglat från andra hamnar. Förråden kom ombord och det första segertecknet syntes i skyn när bud ankom om att svenskarna i Stralsund redan erövrat Rügen.
Man kan tänka sig att Gustav Adolf kände segerns sötma. Han var nu 35 år gammal och hade bakom sig nitton år av krig och allehanda bekymmer med land och ledning. När han tagit över skutan Sverige efter sin far, hade landet inte haft en fungerande förvaltning, en armé i trasor och ett närmast antikt sätt att föra krig på – allt ett minne av en svunnen medeltid!
Han hade nu byggt upp det hela närmast från grunden och skapat ett fungerande och effektivt sätt att fylla luckorna i armén och få krigsorganisationen att fungera. Det nu avslutade kriget mot Polen hade varit en första värdemätare – både på den nya, reformerade armén, som på honom själv som fältherre och ledare.
Vi kan så här i efterhand bara spekulera i vad kungen tänkte när han nu seglade mot sitt öde! Den lilla nationen Sverige som hade utmanat Europas mäktigaste stat på dess egen planhalva. Ett land vars resurser var tänjda till bristningsgränsen och som nu skulle ge sig på ett land som kunde plocka fram och ställa upp en armé som var dubbelt så stor som den svenska. Det måste onekligen – även för Gustav Adolf – ha varit en hissnande tanke. En känsla av att nu var handsken kastad och det fanns ingen återvändo. Han hade klivit över stupkanten med bara tron att han kunde flyga – kunde han det?
Torsdagen den 17:e juni vid pass klockan två på eftermiddagen, lättade den svenska flottan ankar för sista gången och styrde mot den tyska kusten – Lejonet var på väg!
