Prolog 

Vi har nu följt Gustav II Adolf från den tid då han drog in Sverige i den Tyska konflikten - som 30 åriga kriget var känd som av sin samtid - och fram till dödsögonblicket vid Lützen 1632, men vilken väg följde denna man innan han beslöt sig för att ändra historiens inriktning? Vem var personen Gustav Adolf? Hur blev han kung och varför?I denna prolog ska jag skildra födelsen och de ögonblick i Gustav Adolfs liv som ledde fram till det krig som skulle kosta honom livet.

Inledning

Genom den Svenska historien, från gryningen av Vikingatiden och fram till våra dagar, har många kungar, ämbetsmän, upptäckare och vetenskapsmän gjort sina namn ihågkomna genom sina insatser för landet.

En del minns man för deras grymheter, som exempelvis fogden på Västerås slott, Jösse Eriksson, som var ett av samtalsämnena på herredagen i Köpenhamn 1431 där Engelbrekt – upprorsmannen som förde Bergslags böndernas talan – med stor sannolikhet träffade Erik av Pommern, kung av Sverige 1412-1439. Han var utsänd för att föra talan mot Jösse, som gick hårt fram med folket.

Andra minns man för deras skicklighet inom administration och ekonomisk utveckling, och då inte alltid enbart för rikets bästa. Bo Jonsson Grip, död 1386 och rikets drots från 1375, dog som Sveriges rikaste man.

Vid sitt frånfälle var han ensam ägare av hela Finland samt till sju av de svenska slottslänen. Han lämnade även efter sig ett antal slott och borgar – däribland Gripsholm, samt cirka 1500 gårdar, spridda över riket.

 Men de man minns bäst är ändock kungarna. Magnus Ladulås, Erik av Pommern, Gustav Vasa, Erik XIV, Karl XII och Gustav II Adolf – Lejonet från Norden! Och det är om honom, Gustav Adolf, som även fick tillnamnet ”Den Store”, som detta verk ska handla.

Kungen som förde upp Sverige på världskartan. Kungen som gjorde det lilla, anonyma landet i Europas utkant, känt och fruktat. Det lilla Riket vars trupper kom att trampa Europas blodiga slagfält under många år och som slutligen kom att diktera fredsvillkoren i Westfalen 1648. Då hade dock Lejonet varit död i sexton år.

Födelsen, de första åren!

Han var son till hertig Karl och Kristina av Holstein-Gottorp och således barnbarn till Gustav Vasa. Hans arvsrätt till kronan var dock inte självklar då speciellt Europas furstar och kungar inte ansåg hertigen från den kalla norden som Sveriges rättmätige kung.

 Nu var det så i Sverige, vid tiden för Gustav Adolfs födelse, att det var en lång kö till tronen. Regent var kung Sigismund, 28 år gammal. Strax efter Gustav Adolfs födelse fick även han en son som alltså troligen var den som skulle tillträda kronan vid faderns bortgång.

Om nu vare sig Sigismund eller dennes son skulle kunna ta makten, stod Sigismunds halvbror, Johan III:s femårige son som han hade tillsammans med Gunilla Bielke, hertig Johan av Östergötland, näst i tur.

Det var först om denna tilltänkta regent skulle försvinna som lotten skulle gå till hertig Karl. Chansen att Gustav Adolf skulle bli kung var således inte speciellt hög. I våra dagar skulle man nog kunna säga att det var en högoddsare som föll ut, men mer om det senare.

9 december i Herrens år 1594

 ”Föddes min sån Gustafwus Adolff, gudh alzmechtige latte ware skett honom till låff, äre och pris och hans euige siels salighett och ås såsom föreldrerne äre till hugnett gledie, föddes han emellom 7 och 8 på morgonen.”

Dessa ord skrev hertig Karl i sin dagbok då Kristina, hans andra hustru och 21 år gammal, nedkom med deras son. I sitt första äktenskap med Maria av Pfalz föddes sex barn, men det var bara den nu tio år gamla Katarina som överlevde genom de första barndomsåren och hon skulle senare också komma att bli brodern Gustav Adolfs favoritsyster.

Tilläggas kan också att Gustav Adolf var den första svenske regenten med dubbel namn – Gustav efter farfar Gustav Vasa och Adolf efter morfar, den dansk-tyska hertigen av Holstein.

Vad var Sverige för ett land i slutet på 1500-talet och början av 1600-talet? Ja, det var inte ett land med inflytande i den europeiska makteliten direkt. Kanske så lite som 1% av landets uppskattade 850 000 bebyggare, bodde i någon form av stadsbildning. Av dessa fann man kanske 9 500 innanför staden Stockholms murar.

I det tillhörande Finland – som faktiskt var svenskt då – hittade man ytterligare 350 000 människor och därutöver 150 000 i svenska Estland. (Vi kan som jämförelse säga att det i Västerås idag bor kanske 142 000 människor)

Husen i Stockholm hade halm och grästak på vilka får och getter betade. Att kalla det hus i våra dagars mening är kanske lite väl pretentiöst, det var mer låga kojor där människor och djur trängdes med varandra.

Landet var litet, även om ytan var stor, och det var illa sett i Europas övriga stater. Det var alltså inget mäktigt kungadöme som Gustav Adolf skulle få ärva när den tiden slutligen kom.

 På nyårsdagen 1595 stod Gustav Adolfs dop.

Som tillställning sett var det en stor händelse och även om landet Sverige inte var riket på allas läppar, var ändå uppslutningen stor så som sig bör när kungliga och adliga personer döps, vigs eller skickas vidare in i evigheten.

Rikskanslern Erik Sparre var fadder och han anade nog inte vilken framtid som väntade det lilla gossebarnet som nu fick sin välsignelse av prästen. Han hade heller definitivt ingen aning om vilket öde som väntade honom själv om några år. Hade han vetat det, skulle han aldrig ha stått där med den blivande monarken i sina armar.

Visserligen hade ju Tycho Brahe, som satt på den danska ön Ven, spått att en stor krigare skulle komma från Norden och befria protestanterna och åstadkomma mäktiga förändringar inom det tyska riket, men att denna mäktiga krigare skulle vara denna lilla gosse – det trodde nog ingen, utom kanske hans mor Kristina, men hon höll i så fall tyst om det. Hennes närmaste planer omfattade snarare att peta Sigismund från tronen och sätta hennes egen hertig där istället.

Gustav Adolf kom att växa upp på Nyköpingshus, som vid den här tiden var ett präktig renässansslott med vit fasad och gröna torn. Det sägs att hemmet var mycket allvarstyngt och med en sparsamhet som gränsade till, och ofta överträdde gränsen för ren snålhet. Ett exempel var att husets bordsgäster uppmanades att äta strömmingen som serverades med ben och allt – ingenting fick här gå till spillo!

Däremot hade Gustav Adolf en anställd amma och vi vet, genom sparade dokument, att hon hette Ursilia von der Lokow och var troligen av holländskt ursprung. Hennes betalning utgick till viss del i natura, vilket ett brev från hertigen till fogden Jöns Mårtensson, vittnar om. Där uppmanas Jöns att utbetala ett par oxar och 2 pund spannmål till Ursilia von der Lokow som …är amma till Vår älskelige son.

Syskon fanns det också i hemmet. Till storasyster Katarina kom snart lillasyster Maria Elisabet att sälla sig. Då var Gustav Adolf  lite mer än ett år och fem år senare kom även lillebror Karl Filip.

Därtill kan räknas kusinen hertig Johan av Östergötland, som tidigt blivit föräldralös – samme hertig Johan som stod före i kön till tronen!

Man kan förmoda att unge herr Gustav Adolf tidigt kom i kontakt med det krigiska. På Nyköpingshus ekade nämligen kommandoropen friskt mellan de kala stenväggarna och slamret av vapen, hästhovar och stålskodda vagnshjul mot stenbeläggningen blev redan från början ett lika naturligt hörselminne som doften av hästar och känslan av att rida eller föras fram i en släde om vintern.

Fadern, Hertig Karl, ville förbereda sonen på det som komma skulle och tog mer än gärna med honom på sina resor kors och tvärs genom riket. Att Gustav Adolf var med på riksdagen i Söderköping 1595, vet man med säkerhet för dit kom familjen med en hird av inte mindre än fem hundra beväpnade män.  Vid den här tiden var Gustav Adolf inte mer än tio månader gammal!

Det var just vid denna riksdag som skärningen mellan å ena sidan hertigen och hans lojala män och å andra sidan den Sigismundska lojaliteten, kom att börja märkas tydligt. Man kan nog tänka sig att Gustav Adolf tidigt fått höra fadern rya om papister och hotfulla påvar – något som säkert kom att påverka honom senare under livet.

 Ett annat tidigt barndomsminne som kanske bet sig fast i den unge gossen, var när fadern besegrade Sigismund i slaget vid Stångebro (september 1598). Denna förlust tvingade Sigismund att ingå en överenskommelse med hertig Karl vars villkor i korthet löd: ”De svenska rådsherrar som stödde Sigismund, skulle utlämnas för att dömas av en opartisk domstol bestående av utländska sändebud. Vidare skulle kungen sända hem sin här, men själv bli kvar i riket till dess en fri riksdag fällt dom mot dem som anklagades av kungen eller hertigen.”

Dessa villkor försökte kungen sätta sig upp emot då de helt satte honom utan förhandlingsmöjligheter, men hans planer på att återta den svenska tronen gick om intet och på våren 1599 tvingades hans sista utpost i riket – Kalmar – att kapitulera inför hertig Karls trupper som helt inneslutit staden.

Nu följde en rad manipulativa åtgärder från hertig Karls sida. I vältalighet var det få som slog honom på fingrarna och genom att bit för bit maka sig närmare kronan, utan att öppet sträcka sig efter den, kom han till slut att få sitt kunganamn år 1603 och på den riksdag som hölls i Norrköping 1604 kom en ny arvsfördelning att antas. Där fastslogs att kronan skulle ärvas av Karl IX manliga arvingar. Man utsträckte även den kvinnliga arvsrätten för den händelse att ätten skulle utslockna på svärdssidan. Nu hade Karl IX sålunda kopplat greppet och vägen till makten låg öppen för hans son.

Den 20 mars år 1600 kom att gå till den svenska historien! Inte på grund av några noblesser, utan på grund av att denna dag, i Linköping, kom de riksråd som varit trogna den förre kungen Sigismund att avrättas!

Alla de som varit lojala mot en vald och laglig kung, straffades nu med döden! De som dömdes under bilan var: Erik Sparre (Gustav Adolfs egen fadder alltså), Gustav och Sten Banér samt Ture Bielke. Till eftervärlden har denna händelse blivit känd som Linköpings blodbad.

Som femåring fick Gustav Adolf vara med och inspektera krigsfartygen och det är inte så uppseendeväckande att Svarte Ryttaren var det skepp som imponerade mest på gossen – det hade ju flest kanoner, som han själv sa när han tillfrågades om saken.

Som sexåring var han, i hårt väder, med ombord när flottan seglade över till Livland. Detta krig blev dock en ganska misslyckad tillställning, sett ur svensk synvinkel och har därför inte fått någon större plats i vår historieskrivning. Bland annat led Karl IX, ett mycket svårt nederlag i Salaspils.

Där kom det litauiska rytteriet, som helt saknade handeldvapen, att besegra den svenska armén. Att nederlaget måste ha svidit kan vi förstå, men  inget ont som inte för något gott med sig. Ur askan av förlusten skulle det finska rytteriet, hakkapeliterna, resa sig och utveckla den taktik som senare med stor framgång kom att fungera på:

”Narvas hed, på Polens sand. På Leipzigs slätter, Lützens kullar.”  (Runeberg: Björneborgarnas marsch)

Vägen hem gick över Finska vikens frusna vatten och den kungliga familjen kom att tillbringa julen på Åbo slott. Här tar Karl IX även tillfället i akt att avrätta några misshagliga fogdar för att, som han ser det, städja upproriska planer. Klubbekriget fanns ännu i färskt minne och Karl IX såg inte mellan fingrarna med att finska adelsmän, som exempelvis Jakob Karlsson Horn och Åke Svantesson Stålarm fanns hos Sigismund i Polen och förblev denne trogen.

När dessa ting hade uträttats och julen (!) var över, reste den kungliga familjen i stark kyla med släde norrut, runt Bottenviken och vidare hem. Denna resa var premiär turen för en svensk kungafamilj, men Gustav Adolf skulle senare under livet göra om färden flera gånger. Som en parentes till historien kan sägas att det var efter denna resa som Karl IX lät grunda städerna Uleåborg och Vasa eller Mustasaari som staden hette från början.

Under denna resa får även den unge prinsen se den misär som skapats av missväxt och krig och den härdande process som sedan länge pågått, får nu ett allt djupare grepp om pojken som av en samtida diktare kom att kallas örnungen för att han tidigt i unga år ”knuffades ur boet för att lära sig flyga.”