200 år av fred
Kategori: Krig och fred
Den 14:e augusti i år - 2014 - kan Sverige fira att vi haft 200 år av obruten fred i riket. Det var detta datum år 1814 som fred slöts med Norge i fredsfördraget vid Moss mellan Sveriges kronprins Jean Baptiste Bernadotte och det norska stortinget.
Anledningen till detta sista krig var att Sverige vägrade acceptera Norges krav på självständighet eftersom man kommit överens med Danmark vid freden i Kiel 1814 att Norge skulle ingå unionskap med Sverige.
Bakgrunden till detta avtal var efter Napoleonkrigen, där Norge och Danmark befann sig på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge Sveriges kung. I ett försök att negligera detta avtal samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814 (därav Norges nationaldag den 17/5). Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge.
Detta var givetvis inget som den svenska kungen Karl XIII kunde svälja - tanken på ett självständigt Norge - och därför drog Svenska trupper den 26 juli samma år ut på ett fälttåg mot grannlandet.
Den svenska armén var överlägsen i det mesta - numerär, bättre utrustning, bättre utbildning samt att den leddes av en av Napoleons främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte - som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon.
Den Svenska huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden (för övrigt samma fästning som Karl XII dog vid, 96 år tidigare).
Samtidigt som detta utspelade sig gick en mindre truppstyrka in i Norge via Värmland, men just denna invasionsstyrka var inte lika framgångsrik och efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Det sista slaget vid Matrand var för övrigt det blodigaste under hela kriget med ca 70 döda svenskar och 50 norrmän - oräknat sårade och krigsfångar.
Därefter ryckte svenskarna fram mot Kristiania - den norska huvudstaden, men vid Langnes skans hade norrmännen byggt en försvarslinje som stod emot de hårda svenska attackerna. I ett försök att överflygla norrmännen försökte svenskarna gå runt den norska försvarslinjen och den 14 augusti 1814 stod den sista striden vid Kjølbergs bro, ett slag som slutade med svensk seger.
Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla.
I och med detta inleddes Sveriges unika fredsperiod. 200 år av fred - något liknande har aldrig inträffat i vårt lands hela historia! Om den gamle kungen Karl XI hade fått uppleva detta hade han nog varit mycket nöjd. Han inledde nämligen sin dagbok den 1 januari varje år med att skriva att ännu ett år gått då fred rådit i Riket (den fredsperioden sträckte sig över 20 år - från ca 1680 - 1700 med punkt vid slaget vid Narva)
Dessa 200 år av fred är dock inget vi fått gratis och priset för att hålla Sverige utanför krig har ibland varit högt.
* 1848 när det schleswig-holsteinska upproret bröt ut och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriska, förklarade Oscar I, att de förenade rikena inte med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades. Oscar I avhöll sig dock från varje aktivt deltagande i kriget, under förutsättning att de egentliga danska områdena inte hotades igen.
* På 1850- talet ställde Krimkriget ännu större krav på Oscar I:s förmåga som oberoende diplomat. Visserligen avgav Sverige och Danmark i december 1853 en neutralitetsdeklaration, men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida för att få Sverige-Norge med i kriget. Oscar I var i och för sig inte helt främmande för tanken att ställa svensk trupp till förfogande, men ställde som villkor att kriget skulle skifta från orientaliskt till att bli europeiskt. Dessutom krävde han att Österrike skulle gå med, att Finland skulle lösgöras från Ryssland med mera. De underhandlingar som nu följde leddes av kungen personligen.
* Under 2:a världskriget var de svenska eftergifterna mot Tyskland stora vilket bland annat tillät tyskarna att transportera malm från Norge via Sverige till Tyskland - något som kritiserats hårt under efterkrigstiden.
* Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen, med stöd av de västallierade, begärde att Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida mot Sovjetunionen. Balterna sattes i fångläger efter ankomst till Sovjetunionen, Tre stycken blev avrättade för brott de begått som soldater. 23 blev dömda till långa fängelsestraff. Övriga släpptes inom några månader.
För dessa människoöden bad den svenska regeringen om ursäkt så sent som 1994. Då var endast 44 av de totalt 2518 utlämnade personerna vid liv (inräknat samtliga för Tyskland stridande soldater som under kriget internerats i Sverige efter att de flytt från kriget).
Det är viktigt att komma ihåg de offer som gjorts av tidigare generationer för att vi i år ska kunna säga: 200 år av fred!
Anledningen till detta sista krig var att Sverige vägrade acceptera Norges krav på självständighet eftersom man kommit överens med Danmark vid freden i Kiel 1814 att Norge skulle ingå unionskap med Sverige.
Bakgrunden till detta avtal var efter Napoleonkrigen, där Norge och Danmark befann sig på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge Sveriges kung. I ett försök att negligera detta avtal samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade Norges konstitution den 17 maj 1814 (därav Norges nationaldag den 17/5). Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av Norge.
Detta var givetvis inget som den svenska kungen Karl XIII kunde svälja - tanken på ett självständigt Norge - och därför drog Svenska trupper den 26 juli samma år ut på ett fälttåg mot grannlandet.
Den svenska armén var överlägsen i det mesta - numerär, bättre utrustning, bättre utbildning samt att den leddes av en av Napoleons främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte - som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon.
Den Svenska huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden (för övrigt samma fästning som Karl XII dog vid, 96 år tidigare).
Samtidigt som detta utspelade sig gick en mindre truppstyrka in i Norge via Värmland, men just denna invasionsstyrka var inte lika framgångsrik och efter att ha förlorat slagen i Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Det sista slaget vid Matrand var för övrigt det blodigaste under hela kriget med ca 70 döda svenskar och 50 norrmän - oräknat sårade och krigsfångar.
Därefter ryckte svenskarna fram mot Kristiania - den norska huvudstaden, men vid Langnes skans hade norrmännen byggt en försvarslinje som stod emot de hårda svenska attackerna. I ett försök att överflygla norrmännen försökte svenskarna gå runt den norska försvarslinjen och den 14 augusti 1814 stod den sista striden vid Kjølbergs bro, ett slag som slutade med svensk seger.
Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla.
I och med detta inleddes Sveriges unika fredsperiod. 200 år av fred - något liknande har aldrig inträffat i vårt lands hela historia! Om den gamle kungen Karl XI hade fått uppleva detta hade han nog varit mycket nöjd. Han inledde nämligen sin dagbok den 1 januari varje år med att skriva att ännu ett år gått då fred rådit i Riket (den fredsperioden sträckte sig över 20 år - från ca 1680 - 1700 med punkt vid slaget vid Narva)
Dessa 200 år av fred är dock inget vi fått gratis och priset för att hålla Sverige utanför krig har ibland varit högt.
* 1848 när det schleswig-holsteinska upproret bröt ut och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriska, förklarade Oscar I, att de förenade rikena inte med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades. Oscar I avhöll sig dock från varje aktivt deltagande i kriget, under förutsättning att de egentliga danska områdena inte hotades igen.
* På 1850- talet ställde Krimkriget ännu större krav på Oscar I:s förmåga som oberoende diplomat. Visserligen avgav Sverige och Danmark i december 1853 en neutralitetsdeklaration, men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida för att få Sverige-Norge med i kriget. Oscar I var i och för sig inte helt främmande för tanken att ställa svensk trupp till förfogande, men ställde som villkor att kriget skulle skifta från orientaliskt till att bli europeiskt. Dessutom krävde han att Österrike skulle gå med, att Finland skulle lösgöras från Ryssland med mera. De underhandlingar som nu följde leddes av kungen personligen.
* Under 2:a världskriget var de svenska eftergifterna mot Tyskland stora vilket bland annat tillät tyskarna att transportera malm från Norge via Sverige till Tyskland - något som kritiserats hårt under efterkrigstiden.
* Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen, med stöd av de västallierade, begärde att Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida mot Sovjetunionen. Balterna sattes i fångläger efter ankomst till Sovjetunionen, Tre stycken blev avrättade för brott de begått som soldater. 23 blev dömda till långa fängelsestraff. Övriga släpptes inom några månader.
För dessa människoöden bad den svenska regeringen om ursäkt så sent som 1994. Då var endast 44 av de totalt 2518 utlämnade personerna vid liv (inräknat samtliga för Tyskland stridande soldater som under kriget internerats i Sverige efter att de flytt från kriget).
Det är viktigt att komma ihåg de offer som gjorts av tidigare generationer för att vi i år ska kunna säga: 200 år av fred!
